- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
389

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 40. Återförenade

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skänkte föga tröst åt den stackars flickan, som förgråten
och vridande sina händer i hjälplös ångest krupit upp
på den af täcken i brokiga färger öfverklädda divan, som
upptog rummets ena sida. Ljudet af skott och
stridsbuller trängde doft och dämpadt hit ned och skrämde
henne ytterligare, ty hon kunde ej veta om denna strid
skulle leda till fortsatta olyckor eller räddning.

Då hon lämnade Immelsborg, hade hon trott på
junker Ruds försäkringar, att de skulle återföras till
Wanås, men denna illusion försvann fullständigt, då
Pus-Else korsade deras väg och de med våld sattes på
hästryggen för att undfly dem, som hon anade vara vänner.

Så hade hon sutit länge, då hon plötsligt hörde ett
doft, besynnerligt dån och kände huru väggarna i
hennes fängelse skakade, som vid en jordbäfning. Hvad var
det som försiggick? Stackars flicka, hon visste ju icke
ens, hvar hon befann sig, och af hvad som tilldrog sig
där uppe i den solbelysta världen trängde ju föga hit ned
i hennes underjordiska fängelse. Hon föll på knä bredvid
divanen, knäppte sina händer och bad till Gud.

Men hennes bön blef på ett fruktansvärdt sätt
afbruten. Plötsligt rycktes dörren upp och framför henne
stod Pus-Else med flammande ögon och förvridna drag.
I handen svängde hon hotfullt en lång knif och ansiktet
och händerna voro blodiga — hennes sons blod.

Med en röst, som nästan höll på att kväfvas af raseri,
hväste hon:

»Den gamle räfven, din far, och hans medhjälpare
ha mördat min son, min vackre Sven, den ende i
världen som jag inte hatade! Men jag skall hämnas,
hämnas så, att Lars Ryding skall gråta blodstårar! Jag vet
hur hans hjärta skall träffas. Nu gifva sig snapphanarne
fångna, den fege Sivert Gren håller på att gömma sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free