- Project Runeberg -  Göingehöfdingen och snapphanarne. Historiskt-romantiska skildringar från Carl XI:s krig i Skåne /
403

(1899) [MARC] Author: Carl August Cederborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 41. Häxjakten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allmänna spökrädslan var, att personer, som haft sin väg
genom ekskogen, hört de förfärligaste, mest onaturliga
och hemska skrik just från den del af skogen, där jakten
upplöstes med oförrättadt ärende. Följden blef, att denna
trakt undveks af alla människor; man gjorde långa
omvägar för att slippa passera stället, där de hemska
skriken hörts.

På återvägen från den misslyckade jakten föll det
slottsfogden Ryding in, att det stenröse i skogen, där
Pus-Else först blifvit sedd och där hon tycktes ha haft
något att syssla med, borde undersökas. Så skedde och
denna expedition lyckades bättre än den förra. I
stenröset fanns gömd en ganska betydlig skatt i myntadt och
omyntadt silfver.

Nu förstod man hvad det var, som dragit Pus-Else
till Wanås. Det hade utan tvifvel varit hennes afsikt att
hämta denna vid något tidigare tillfälle nedgräfda skatt.

Fru Maren, på hvars ägor skatten funnits, skänkte
den till Qviinge kyrka, som därigenom erhöll en riklig
ersättning för hvad Pus-Else en gång stulit ifrån henne.

En sak var dock viss och säker! Pus-Else blef aldrig
mera sedd på Wanås och veterligen icke på något
annat ställe heller. Den fördelen hade åtminstone häxjakten
haft med sig.

Huru hade hon undkommit sina följare?

Ingen af dem, som deltagit i häxjakten eller med
dem varit samtida, fick någonsin ett svar på denna fråga.
Men ett hundra och sextio år längre fram i tiden blef den
besvarad.

I slutet af 1830-talet voro två torpare sysselsatta
att fälla en gammal, månghundraårig ek i den s. k.
»ekskogen», som fortfarande bar detta namn, ehuru å
denna mark numera växte hufvudsakligen björk. Eken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:25:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cagoing/0439.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free