Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 42. Stormningen af Immelsborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trädens skugga och syntes liksom besinna sig på att gå
längre.
»Kommen, godt folk!» ropade Lille-Mats, »så gå vi
upp till stockhuset, där I fån värma er vid en god brasa
och — — —»
I detta ögonblick skar ett gällt rop från utfallsporten
genom den nattliga stillheten: »förräderi!»
Det var Björn, som sett blanka knappar under en af
skjortorna och nu, men för sent, gaf till ett varningsrop.
I detsamma hade de eftersta af spökena kastat sig öfver
de snapphanar, som ville draga in bryggorna och stänga
utfallsporten.
Vid detta rop var det liksom om en blixt slagit ned
i Lille-Mats’ hjärna och upplyst honom om hvad som
tilldragit sig, och han skulle just handla därefter, då han
greps af det närmast stående spöket, hvilket med
kommendanten i famnen satte af i fyrsprång mot bergklinten,
åtföljdt af hela den hvita skaran. Lille-Mats var trots sin
oansenliga växt en mycket stark karl, men likväl kände
han sig som ett barn i armarne på denne hvitklädde
jätte. Det var som sutte han fastklämd i ett skrufstäd,
men ett skrufstäd, som kunde springa, ty innan ännu
Lille-Mats hunnit tänka en redig tanke, befunno de sig
uppe på klinten. Det var inte utan, att Lille-Mats
började tro på verkligt spökeri. Förklaringen låg dock helt
enkelt däri, att spöket var löjtnant Stålhammar, känd för
sin ofantliga kroppsstyrka.
Vi ha förut omtalat, att den bergklint, å hvars topp
Göingehöfdingen anlagt sitt batteri, stupade brant,
nästan lodrätt mot sjön, men var ganska långsluttande
mot landsidan. Det var upp åt den senare soldaterna
sprungo, följande löjtnant Stålhammar, som bar
Lille-Mats i sina armar, tätt i spåren. Och så fort de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
