Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 43. Döden för fosterlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en nedblodad duk om pannan och högra armen i band.
Det var Frosten. Han hade ärligt sökt att betala sin skuld
från risvallen vid Wanås, och det märktes full väl, att han
icke kommit oskadd från sitt nappatag med döden. Men
ändå hade han velat följa sin ryttmästare på färden, som
han befarade skulle bli den sista i lifvet.
Sakta gick tåget mot Wanås, så sakta, att
kyrkoherden Maglow mycket väl hann sadla sin Brunte och likväl
nådde truppen, innan den passerat Vesterslöfs by. Det var
en dyster färd. Väl väntade Borneman ett kärkommet möte
vid framkomsten, men likväl kunde han ej glädja sig åt att
i sådant ärende stadd återkomma till det honom så kära
Wanås. Och kyrkoherden red tyst vid hans sida,
betänkande huru kriget krossade hjärtan och förhoppningar
under sin blodiga framfart. Skulle då aldrig fred komma?
Den sjuke hade under hela färden legat försänkt i en
djup dvala, sårfeberns förebud, endast störd af stilla,
omedveten klagan, då hästarnes rörelser genom någon ryckning
vid vägens ojämnheter förorsakade honom smärta. Men
just som de veko ned från allén och borgen med sin
nedfällda vindbrygga låg framför dem, vaknade han upp ur
sin medvetslösa dvala, reste sig med stor möda på
armbågen och hviskade: »Gud ske lof, så äro vi då nu här.»
Inom några få minuter låg Lena vid hans bröst. Det
var ett sorgligt möte mellan de bägge älskande, som kriget
sammanfört och som kriget troligen snart skulle åtskilja.
Lena Sofia klagade icke, grät knappast och än mindre
offrade hon åt den kvinnliga svaghet, som yttrar sig i
svimningar och konvulsioner. Men den som såg in i hennes
djupa ögon märkte nog att en stor sorg med föga hopp
bodde i hjärtat. Stilla satt hon vid hans säng, sedan han
blifvit inburen i samma rum på nedra botten, som han
bebott under den tid han förde befälet på borgen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
