Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 43. Döden för fosterlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armar, därför har jag min trogne Frosten att tacka. Glöm
honom icke!»
»Det lofvar jag dig.»
»Och bed då alla komma in, att jag får taga farväl
till den sista, långa färden.»
Vi förbigå den gripande afskedsscen, som nu följde.
Den hade tydligen öfverstigit den sjukes krafter, ty han
försjönk därefter i en lång dvala, hållande sin fästmös
hand i sin. Slutligen, ungefär vid midnattstid, vaknade
han, reste sig i sängen, stödd af sin fästmös arm, och
sade med klar och tydlig röst: »Döden är dock ljuf,
döden för fosterlandet.»
Detta var hans sista ord, och snart hade en af de
bästa och tappraste officerarne i kung Carls armé
insomnat i döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
