Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 44. Göingerosens bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmått henne att uppgifva alla flyttningsplaner och för all
framtid stanna kvar på Wanås, där hon nu varit bofast, om
än till följe af sin tillbakadragenhet föga bemärkt, i mer än
ett år. Hon lefde nu uteslutande för de små
snapphanebarnen, hvilka betraktade henne som deras verkliga mor,
och för flickorna, som hon under den ofrivilliga
samvaron å Immelsborg lärt sig att älska, och hvilka å sin
sida omfattade henne med den varmaste tillgifvenhet. Det
torde höra till de enstaka undantagen att fångar bli så
ömt fästade vid sina fångvaktare som de vid henne. Men
så var icke jungfru Gertrud någon vanlig fångvaktare lika
litet som Sven Pålsson var en vanlig röfvarehöfding.
»Ah, är det ni, jungfru Gertrud», utropade
Borneman, då han fick se hvem besöket gällde. »Ni måste
tillgifva mig, att jag ej genast kom att tänka på er, då
min lilla hustru talade om, att hon ville föra mig till en god
vän. Men hvarför har ni ej velat deltaga i vår
bröllopsglädje, jungfru Gertrud?»
»Ack nej, ryttmästare! Vid mig äro fästa så många
minnets trådar, hvilka alla löpa ut i sorg, att jag inte
ville träda fram som en skugga ur det förflutna midt i
glädjefesten. Dessutom älskar jag ensligheten och flyr de
stora samkvämen. Men ändå», tillade Gertrud, »är jag
tacksam och glad för att ni velat hedra mig med ett besök
på er hedersdag. Gud gifve er sällhet och lycka under
det lif, som nu ligger så ljust framför er!»
»Hvarför är du så grann — hvarför har du krona på
hufvudet, moster Anna — har ryttmästaren gjort dig till
drottning?» jollrade gossen, som klättrat upp i brudens knä.
»Ja, jag har gjort henne till drottning öfver alla mina
luftslott», skämtade Borneman.
Så sutto de i förtroligt samtal, tills slutligen jungfru
Gertrud yttrade: Illa höfves det mig påminna så kära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
