Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Telegrafering på sluten kedja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
starka. Genom ett passande motstånd, insatt mellan städet och jorden, kunna
strömstyrkorna försvagas så, att de hvar för sig bli lika med den strömstyrka,
som gör sig gällande, när en ändstation trycker ned nyckeln.
Fig. 140 (se vidhäftade blad) visar, huru de ifrågavarande motstånden
appliceras till ledningen. För att bestämma, hur stort »sidomotstånd» x skall på
en mellanstation, t. ex. B, insättas, uppmäter man motstånden från B till
såväl A som B. För det förras mätning håller A ned nyckeln, och batteriet vid
E används för (differential-) mätningens verkställande. För det andra
motståndets mätning håller E ned nyckeln, och batteriet vid A begagnas för
mätningens verkställande. Motståndet x göres lika stort med skilnaden uti de
båda uppmätta motstånden.
För att bestämma »jordmotståndet» y, insättes en bussol i linien, den ena
ändstationen nedtrycker nyckeln, och bussolutslaget antecknas. Mellan städet
och jorden insättes nu en reostat, nyckeln nedtryckes på mellanstationen B,
och reostatens motstånd afpassas så, att det förra bussolutslaget erhålles. Det
nu använda reostatmotståndet utgör måttet för jordmotståndet y.
Mellanstationen C hafva vi antagit vara så centralt belägen, att något
sidomotstånd på densamma ej erfordras.
Denna noggranna afpassning af strömstyrkorna är likväl numera miudre
behöflig, sedan mottagningsapparaterna i allmänhet erhållit »större omfång»
(d. v. s. förmåga att upptaga skrift, äfven när strömmens styrka undergår större
variationer). Afpassningen vore för öfrigt ändamålslös, der man ej begagnar
temligen konstanta batterier. Ett mindre konstant batteri kan nemligen gifva
betydligt svagare ström vid slutet af telegraferingen än vid början af densamma.
Afprofningar i afseende på fel verkställas sålunda:
Huruvida ett afbrott förefinns eller icke, pröfvas på en mellanstation
derigenom, att med jordskifvan i åskledaren förenas, medelst propp, först ^-liniens
linieskifva och derefter Å-liniens linieskifva. Är allt klart, slår
mottagningsapparatens hafstång i båda fallen ned. Om hon icke i någotdera fallet slår
ned, så är felet inom stationen. Slår hon ned i det första fallet, men ej i det
andra, så är felet, utom stationen, på 4-sidan beläget. Slår hon ned i det
andra fallet, men ej i det första, så är felet, utom stationen, på insidan.
På ändstationerna göres profvet på enahanda sätt. Med jordskifvan
förenas först den inre linieskifvan i åskledaren, och derefter den yttre
linieskifvan. I båda fallen bör, om allt är klart, mottagningsapparatens hafstång slå
ned. Slår hon ej i någotdera fallet ned, så är afbrottet i
mottagningsapparaten. Slår hon ned i det första fallet men ej i det andra, så är felet beläget
inom stationen mellan den inre linieskifvan och jorden (sannolikt i batteriet).
Slår mottagningsapparatens hafstång ned i det andra fallet men ej i det första,
så är afbrottet beläget utom stationen.
En afledning gifver sig tillkänna derigenom, att mottagningsapparatens
hafstång envist ligger nere. För att få veta, på hvilkendera sidan om en station
afledningen är belägen, förenas med jordskifvan först ^.-liniens linieskifva,
derefter ^-liniens linieskifva. Upphör häfstången i förra fallet att ligga nere,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
