Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Liniebyggnad; kabelnedläggning; kabelreparation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•538
Ren kautschuk är färglös och genomskinlig; den i handeln förekommande
är mörk till följd af torkning öfver eld. Yid vanlig temperatur mjuk och elastisk,
blir den i köld hårdare; vid +120° C. smälter den och blir efter afsvalning
en klibbig massa. Under lång tid utsatt för luftens inverkan, undergår
densamma en dylik uppmjukning. Kautschuken, sådan den förekommer i handeln,
har en egentlig vigt af 0,905—0,922. I afseende på löslighet förhåller den
sig såsom guttaperka; men absorberar 5—10 gånger mera vatten. Partipris
för bättre vara 1 krona 80 öre, för sämre vara 1: 10 per kilo.
I vanligt tillstånd är den för mjuk att användas för isolation af
luftledningar. Ar 1853 bekantgjorde engelsmannen Goodyerar ett förfaringssätt,
hvarigenom kautschuk förvandlas till en hård och fast massa, ebonit eller
kammassa (för dess användning för tillverkning af kammar). Detta förfarande
består hufvudsakligen deruti, att kautschuken i en för ändamålet särskildt
konstruerad apparat sönderskäres och blandas med sin halfva vigt svafvel, utvalsas
i tunna skifvor samt hålles uppvärmd under 2 timmar till 100° C. och derefter
under 4 timmar till 150°. För beredande af en särdeles hård massa tillsättes
lika mycket magnesia som svafvel.
Eboniten antager en hög grad af politur samt är en stark isolator. Med
tiden anlöper den likväl på ytan; dock bringas den belt enkelt genom gnidning
att återtaga sin glans, åtminstone om densamma ej anlöpt allt för mycket. Huru
vida isolatorer af ebonit på längd visa sig ändamålsenliga, torde ännu ej vara
genom tillräcklig erfarenhet utrönt.
§ 177. Efter att nu hafva omordat beskaffenheten af de olika material,
som till isolation af yttre ledningen varit och äro använda; torde vi böra öfvergå
till isolatorernas form. Hvad denna bör gå ut på är hufvudsakligen antydt å
sid. 535. Konstruktionssvårigheten härvidlag består uti att uppfylla den ena
fordringen utan att åsidosätta den andra. Så t, ex. låter det sig knapt göra
att på samma gång uppfylla de under JW:is 5, 6 och 8 upptagna vilkor; och
frågan blir då den, hvilket eller hvilka af dessa vilkor böra åsidosättas för det
eller de öfriga.
I förevarande afseende tillkommer äfven en praktisk omständighet, som är
af icke ringa vigt, men som knapt låter på förhand bestämma sig på
konstruktiv väg. Ej nog med att isolatorerna, till följd utaf afsättning af i luften
sväfvande stoftpartiklar, såsom vägdam, sot, rök m. m., bli ojemna på såväl den
yttre som de inre ytorna; insekter pläga, som vi veta, spinna sina nät från
nedre kanten af den yttre kupan till och med direkt till jernkroken. Enär
dessa väfnader äro mycket hygroskopiska, uppkomma sålunda vid fuktig väderlek
afledningar, af hvilka hvar och en för sig visserligen är obetydlig, men hvilka
till följd af sin stora mängd dock kunna tillsammans utöfva en ganska
afsevärd verkan. Visserligen påstås, att spindelväfvar förekomma oftare i trånga
än i mera öppna isolatorer; men detta förhållande torde ej vara fullt utredt.
Till de mest slutna isolatorer, hvilka konstruerats med hufvudsakligt
afseende på förbehållen i 5:te och 6:te punkterna, hör ett slags amerikanska,
hvilka äfven förekomma i södra Tyskland. Nedtill är nemligen kupan på dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
