Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otryckta skrifter af Anders Chydenius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig att blifva skygga och innehållsna för sin herde. De hörde
knapt min röst, förrän de sprungo mig i famn, och då de en
stund varit i bet, lupo de till mig, der jag satt på min tufva och
låto mig förstå huru det bekom dem.
När de ibland blefvo förskräkte af odjur, sprungo de till
mig och somliga iingo ei förr någon ro än de somnade i
mitt sköte.
Allt ifrån den tid mina ögon begynt att se solen har jag
aldrig haft gladare dagar än då jag lekte med mina lamm, ty
det var något högt och Gudomligt som vederqvickte oss. Klara
strålar ifrån en långt herrligare sol än den synbara genomträngde
oss, och mitt hjerta uppfyltes mången gång, under tårar, med en
helig förnöjelse.
Men jag måste bort ifrån dem och till en tid öfvergifva det
tält under hvilket vi plägade gömma oss för slag rägn och söka
skugga för middags hettan.
Ach himmel! Hvar gång jag kommer ihåg denna boning
faller en helig rysning öfver mig. Herre Gud! huru vackert och
ljufligt der var inne! — Tältet var väl utsiradt med allahanda
grannlåt, men det var det minsta. Den upmuntran och
veder-qvickelse, som jag och mången annan plägade få der, gjorde att
vi alltid med glädje gingo dit, så ofta vi sluppo. — Jag minns
alltför väl huru ofta jag der blåste på min pipa och sang visor,
och huru hjertats eld trykte med det samma en rådnad i mitt
ansigte, den jag ej ville visa för andra.
I ena hörnet stod en hög stol, der jag plägade stå uti och
tala för dem, som voro tillstädes. De lyssnade och greto sig
mången gång mätta öfver den salighet, som dem var till buds,
och jag måste ofta blanda mina egna tårar med deras. Jag blef
ibland så rörd, att jag på en lång stund ej fick ett enda ord fram.
Der stod på andra sidan ett dukadt bord, öppet för hvar
man och på bordet de alldra läckraste rätter. Aldrig hafva några
läckerbitar i verlden gjort så herrlig och underbar verkan på vår
kropp, som dessa hjertstyrkande medel åstadkommit på den
osynliga delen. Huru mången bars icke dit alldeles ängslig och
utmattad, och gick frisk och munter derifrån? Vandringsmän togo
häraf en hjertstyrkning som höll dem vid mod och krafter till
dess de hunno hem. — Straxt ut med bordet stod ett kar fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
