Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidsträckt uppgift och så stora ressurser anförtrodda.
Inrättningen skulle fungera som ett slags öfverstyrelse för hela
bergsnäringen, och den egendomliga förmånen af räntefria lån blef priset,
för hvilket man i förväg förvissade sig om näringens förnämsta
idkares samtycke till de blilvande operationerna, — operationer,
hvilka afsågo att, om ock i strid mot den enskildes ögonskenliga
intresse der så behöfdes, tillskansa riket största möjliga vinst af
utländingen. Att denna liksom andra liknande inrättningar helt
naturligt skulle öppna porten på vid gafvel för gränslöst vingleri
och egennytta under sekretessens vida kappa, det insåg man ej
1747 och ej heller 1752, då kongl. maj:t enligt sekreta utskottets
särskilda beslut tog kontoret i sitt synnerligen nådiga hägn i
anseende till den nytta som inrättningen redan ansågs hafva haft
med sig. Äfven efter sistsagda år likasom dessförinnan fortsatte
kontoret sina operationer ,,i godt förstånd med vissa välmenande
handlande“ och ansåg sig verkligen hafva åstadkommit, att jernet
betaltes på utländsk marknad bättre än fallet varit under det
föregående decenniet.
Det är ej möjligt att i detalj undersöka denna sak utan att
ingå på den oändligt invecklade frågan om vexelkursens stegring,
men en hufvudsaklig slutsats står dock fast: att någre enskilde
inflytelserike grosshandlare och brukspatroner tillvällade sig alla
förmånerna af den nya inrättningen, medan deremot stora flertalet
af rörelsens idkare och allmänheten fingo dela tungan af den
träffade anordningen. Under den allmänna stormlöpningen 1765 mot
de flesta gamla inrättningar och verk kom derför jernkontoret helt
naturligt i billig åtanke. Borgareståndet anförde besvär öfver hela
inrättningen, anhållande att den samma äfvensom den påbjudna
afgiften för vågfördt jern måtte upphäfvas. Häröfver hörda
försvarade kontorets direktörer och bergskollegium ifrigt inrättningens
verksamhet; om skälens art kan man måhända döma till fyllest
redan deraf, att kollegium särskildt yrkade, att man vid sakens
bedömande alldeles måtte åsidosätta jernprisen vid minutförsäljning
af jern hemma i landet. På grund af myntets „otillbörliga
ratande“ hade snart sagdt alla, som hade något att sälja, trott sig
berättigade att taga för sin vara hvad de åstundade, långt öfver
skilnaden emellan riksdalern och sedeln; i synnerhet hade
jern-krämare och smeder bidragit till det oförmånliga resultatet genom
att de ej nöjde sig med en skälig vinst o. s. v. Efter en
vidlyftig utläggning fann kollegium alltså, att kontoret ej hade någon
skuld i den tryckta rörelsen utan tvärt om, och åberopade, att
jernkontoret borde anses för ett bruksegarenes enskilda verk, som
ej kunde af ständerna rubbas. Emellertid inlemnade handels- och
riksdagsmannen Magnus Qvast Petersson i Nov. 1765 mot
jernkontoret ett sakrikt memorial, deri han bland annat åberopade,
att det samma hörde till sekreta utskottets inrättningar, att till
direktörer blifvit antagne sådane, hvilka haft ett intresse stridande
mot sjelfva kontorets ändamål samt att dessa direktörer stodo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
