Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slut. Resultatet af det hela blef omsider, att jemkontoret
fortfarande skulle bestå men med förändrad organisation, direktörerne
skulle framdeles ej få vara exportörer eller sjelfva hafva lån i
kontoret; dettas medel skulle icke vidare utgifvas såsom lån mot
försåld vara, utan till understöd och förlag åt bruksegare och
manu-fakturidkare, hvarjemte förvaltningen borde ställas, under sträng
granskning samt offentlighetens kontroll*) — allt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad sedan i lång tid förblef gällande.
Äfvén en annan bergslagen direkt rörande fråga föranledde
ungefär vid samma tid ett särskildt yttrande af Chydenius; detta
votum, som dock ej är afgifvet i hans eget namn, gälde de s. k.
smidesflyttningarna. Hvad som härmed är att förstås, tarfvar en
kort förklaring.
Vida äldre än sträfvandet att medelst lån bispringa
jem-handteringen var styrelsens omsorg att genom stadgar och laga
föreskrifter af olika slag uppmuntra och reglera samma näring i
alla delar af dess lopp. Redan såsom det „förnämsta argumentet
till all handel och näring i landet“ måste naturligtvis
bergsväsendet främst komma i åtanke hos styrelsen, och mer än annorstädes
var hennes ingripande verkligen på detta fält af nöden, alldenstund
bergsmännen och bruken ofta lågo i öppen fejd, dels inbördes, dels
med närliggande städer och framför allt med jordbrukets idkare.
Med mycken möda reglerades alltså dessa förhållanden, i
synnerhet under Karl XI:s tid. En mängd hyttor och smideshärdar
blefvo då helt enkelt utdömda, — ett våldsamt ingrepp i
egande-rätten, hvilket emellertid hade till resultat en högst betydande
utvidgning af sjelfva bergshandteringen; — för sådana hamrar och
bruk, hvilka deremot fortfarande fiugo ega bestånd, ordnades
tillgången på malm, tackjern, kol, ved och körslor antingen genom
godkännande af den förra vanligheten eller genom skapande af
ny häfd förmedelst taxor, levereringsskyldigheter och dylikt.
Ytterst hade alla dessa åtgärder sin rot hufvudsakligen i omsorgeu
om rikets drätsel; styrelsens ögonmärke var, såsom det säges i
ingressen till en senare förordning, att jernhandteringen å ena
sidan ej måtte onödigtvis inskränkas och kronans inkomster
dymedelst förminskas, samt å andra sidan, att ingen måtte missbruka
sin egendom genom skogens allt för starka anpipande till
framdeles trångmål samt derpå följande egen och rikets afsaknad och
skada; jerntillverkningen borde komma till rätta efter tillgången
på skog i bergslagen hvarest tackjernet bereddes samt efter
tillräckligheten af de skogar, som hammarverken dertills betjent eller
betjena kunde. I enlighet med dessa grundsatser privilegierades
bruken alltså på smide till visst belopp och förbundos till
motsvarande hammarskatt enligt en taxering, som år 1695 torde blifvit
gjord eller slutförd; ökning i den medgifna tillverkningen skulle
*) Malmström, Sveriges politiska historia V, sid. 415, Fryxell,
Berättelser ar svenska historien, XLl, sidd. 81, 82.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
