Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej få komma i fråga innan vederbörlig syneförrättning ådagalagt,
att synnerligen stora naturliga förmåner i slikt afseende funnos
att tillgå samt att andra och ädlare verk icke derigenom komme
att lida förfång; dess utom blef tillåtelsen till ökadt smide
naturligtvis förbunden med ökad hammarskatt. För att hindra
öfver-smide anbefalte kongl. majestät yttermera bergskollegium att vid
alla hammarverk i riket göra ett pålitligt inventarium öfver allt
qvarliggande jern, på det att det samma skulle kunna skiljas från
följande års tillverkning; frälsemän egde dock af gammalt rätt till
15 % öfversmide *).
Då det var på stapelstads vågen som den till jernkontoret
utgående 1747 beslutna afgiften för jern skulle erläggas, måste
följden naturligtvis blifva den, såsom vi redan ofvan påpekat, att en
stor del af det inom riket behöfliga jernet aldrig skulle komma
till stapelstad. Redan af gammalt lära bruken också tillverkat
samt på ort och ställe försålt mycket jern utan allt slags kontroll,
och vid inrättandet af jernkontoret fann man stor fara föreligga,
att missbruket skulle antaga ännu större proportioner. Man
utfärdade alltså den 10 Sep t. 1747 en särskild förordning angående
öfversmidets hämmande **), genom hvilken det föreskrefs, att
särskilda hammarskattslängder borde finnas tillgängliga såväl vid
stapelstads- som vid uppstadsvågarna, på det vägarena skulle veta,
huru stort årligt smide hvart och ett bruk egde rätt att prestera;
vid högt ansvar ålades vägarena att ej till utskeppning eller
införsel uppväga mera stångjern från något bruk än
hammarskatts-längden medgaf; skulle något öfverskott uppstå, borde det
uppföras såsom inventarium på följande års smide, derest det samma
ej öfverstege tre skeppund på hundrade af det lofgifna smidet, i
hvilket fall laga ansvar skulle yrkas; skulle deremot en bruksegare
något år för vattubrist eller annan tillfällighet icke hinna utsmida
sitt rätta qvantum eller för menföre icke kunna framskaffa det
samma till vågen, så borde fyllnaden deruti ett annat år räknas
honom till godo, eftersom han derför full hammarskatt och
bevillning erlagt, o. s. v.
Härmed blef dock icke mycket vunnet. Visserligen är den
belysning som riksdagshandlingarna från 1765—66 gifva åt denna
fråga långt ifrån fullständig, men så mycket torde dock kunna
betraktas såsom fullt säkert, att den citerade förordningen och de
noga utstakade formerna för kontrollerandet af brukens
verksamhet icke medfört afsedt gagn. Ganska många underslef torde
efter så väl som före 1747 hafva härutinnan egt rum; brukens ofta
uppgifna undersmide lärer mången gång berott derpå, att en stor
*) Se i allmänhet Kongl. Stadgar, Förordningar, Privilegier Och
Resolutioner Angående Justitien Och Hushållningen Wid Bergverken och Bruken, I,
sidd. 281—508, äfvensom Modée, Utdrag utur Publ. Handl. III, sidd. 1628—
1642, och Carlson, Sveriges historia under konungame af Pfalziska huset,
Y, sidd. 78—86.
**) Modée, Utdrag utur Publ. Handl. HI, sidd. 2424—2434.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
