Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Häraf får jag alltså lof att slata: ju mera frihet och förmåga
hvar och en eger uti sin födelseort att befrämja i synnerhet i yngre
åren sin lycksalighet, ju mindre vill han byta fädernesland med någon,
och ju mindre han deremot af denna frihet qjuter, ju större räknar han
sin olycka och tvång, och desto mera trängtar han bort. Och detta tvång
tUer brist på tillräcklig frihet att på aUt anständigt sätt befordra sin lycka
vågar jag påstå vara den ena och enda orsaken titt alla utflyttningar, och
således äfven till dem, som ske från vårt kära Sverige. Nekas detta,
måste man antingen kunna älska något utan att hålla det för godt, eller
ock väjja det man bär sky för.
Allt hvad utom dess må anföras till orsak härtill, är det
antingen alldeles icke eller allenast en del af denna.
Dock är det ingalunda nog uti ett ämne, som rörer hela staters
uppkomst och undergång, att allenast stadna vid tanke- och
förnuftsslut, utan böra de icke mindre af en långlig förfarenhet blifva gjorda
helt ostridiga; annars händer det snart, att utgången intet slår in med
förmodan, och då blifver det ofta för sent att rätta ett felsteg, som man
strax märkt, om man förut [hade] rådplägat med förfarenheten, de
enfaldigas läromästare.
§ 4.
Vi stadna) alltså först med vår eftertanke vid en art flyttningar,
som vi dageligen hafva oss för ögonen, som är oss nog öm och [till]
orsaken ingom obekant, och se, om icke den till äfventyrs kan räcka oss
skäl uti händerna.
Tjenstefolket utgör en betydande del af Sveriges närande lemmar,
och så ringa mången anser dem, så oundgängliga äro de oss. De
hafva efter Sveriges lag en, och på somliga orter två gånger om året
sin fardag, intet till den ändan, att de då nödvändigt måste fara, utan
ehvad husbonden finner sig missnöjd med sitt tjenstehjon eller det med
sin husbonde, ega de då hvardera frihet att skilja hvarandra från sig.
I anseende härtill ske årligen ganska många flyttningar, tjenstefolket
ifrån sina förra husbönder och husböndeme från sina tjenstehjon; ty
att ömsa tjenstefolk är i det afseendet intet annat än en flyttning från
deras umgänge, hvilkas tjenst vi det framfarna året nyttjat, till andras,
dem vi nyligen antagit.
Kom nu! Låt oss se orsakerna till dessa flyttningar. Innan vi
vid Larsmessa uppsäga något tjenstehjon, måste vi hafva något emot
det samma och ega tillika förhoppning att få ett bättre i stället, annars
akta vi oss derför. Det måste då gjort oss ledsna vid sin tjenst
genom sin lätja, arghet, högmod, otro, dyra lega eller något annat; det
vore således tvång att blifva bunden längre vid en sådan.
Drängen känner af ett eller flera års egen förfarenhet lika väl
sin herre, och af det framfarna sluter han till det kommande.; han gör
sig tillika underrättad, om flere husbönders sätt att umgås, föda och
löna sitt tjenstefolk; blifver han då varse sin husbondes foglighet och
raisonnabilité i anseende till de andra, (ty af jemnförelsen märker han
det bäst), räknar han för lycka att få blifva qvar; men finner han det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
