Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara tvärt om, står han ej att qvarhållas, om honom intet bestås bättre
vilkor än förr eller ock [han] lockas med skenfagra löften, att än tjena
ett år till, som förmodligen blifver det sista hos den husbonden.
Förmånerna och olägenheterna på båda ställen jemnförda med
hvarandra gifva alltså både husbönder och tjenstehjon rätta måttstocken,
om de skola ömsa eller behålla hvarandra.
Ser man nu en husbonde, hvilkom alltid tillbjudes mera folk än
han behöfver, då hans grannar plågas af brist på legohjon, så är det
klart, att de hos den förra ega mera frihet och tillfälle att befrämja
sin lycka, på hvad sätt det helst vara må, än hos någondera af de
senare; den som alltså i detta fall lider brist, må skylla antingen
folkbristen, eller deras sjelfsvåld, eller hvad helst han vill derför, vet hvar
förnuftig likväl, att det är tvånget, som drifver det ena [tjenstehjonet]
bort, och tvånget, som afhåller det andra tjenstehjonet att komma i
stället. Men lärde dessa [husbönder] af sina grannar att bemöta sitt folk
med mera tålamod än bitterhet, mera kärlek än hugg, mera eftersyn och
frihet än träldom, skulle de snart dela dem jemnt med sina grannar.
Tro vi, att de äro födda till trälar och vi till herrar, och
föreställa [vi] oss vara i orygglig besittning af detta herravälde, aldrig
kommande i håg, att de kunna lefva oss förutan, men vi intet [utan]
dem, (de kunna genom sitt arbete nära sig och andra, men vi förtära
hvad flere hushålls svett och möda hinner samla), så är det intet
under, att hela kronans betjening näppeligen kan få så många
lösdrif-vare fatt, som behöfvas i vår tjenst, och få de ändteligen, blifver
det än svårare [att] förmå dem blifva qvar till fardagen, ty längre är
det omöjligt.
Saken är alldeles samma uti den förestälda frågan. Ett rike
är intet annat än [ett] stort hushåll eller samfund af menniskor, h vare st
högsta magten är husbonde och nndersåtarne dess husfolk. Flera riken
med hvarandra jemnförda äro det samma som flere husbönder här på
stället. Märker man stora utflyttningar, kan man tryggt slnta: der
måste vara något tvång; men skocka sig inbyggare någonstädes, är det
intet annat än friheten, som kan locka dem dit. Jag talar intet här
egentligen om ett fritt regeringssätt, ty i så kallade fria samfund är
folket ofta i svåraste träldom, men njuter deremot skygd och handteras
ömt af sluga monarker.
§ 5.
Nu gå vi vidare och efter vår föresats slå först upp de äldsta
tideböcker, och märka huru vida tvång då redan gifvit anledning till
utflyttningar och andra oredor i samhällen.
Den äldsta och sannaste [urkunden] af dem alla talar om stam*
fadren för Guds folk, som på den högstes befallning tog sitt tillhåll i
Kanans land, hvilket blef lofvadt hans afkomma till arf i framtiden,
[samt förtäljer] att han måste flytta derifrån till Egypten, intet för ro s
och ombytes skull, utan nödgad af hunger, emedan tiden var ganska
hård i landena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
