Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu s& onaturligt vuxit, att den intet hinner nppb&ras och derför
redo-visas af de vanliga uppbördsmännen ? Hvarken är vår myntsort
oredig att räkna eller svår att transportera.
§ 13.
Men huru känbara dessa tvången äro för jordbruket, verkar dock
intetdera af dem s& snörrätt på folkets utflyttning, som de, hvilka angå
jordens brnkare.
Hvem kan utan rörelse se till baka på den författning, hvarigenom
all folkökning på ett bondehemman blef hindrad, då aUmogen ej fick
lof att föda på sitt hemman öfver ett viset antal arbetsfolk, i proportion
efter sin skatt, och de öfriga voro förfallna till [ett] års soldat- eller
sal-petersjuderitjenst ?
Hindra folkökningen på ett hemman, är att rent af hindra all
uppodling. Men att utan uppodling tänka på rikets tillväxt i åkerbruket,
lär utan bevis anses för orimligt. Då alltså ungdomen förmenades att
gagna eget fädernesland, sökte den upp ett annat, som mildare
emot-tog dess tjenst.
Ett annat tvång för jordens brukare var det, att en stor dd af
den arbetande folkhopen genom friheter och belöningar drogs från plogen
tm våra fabriker vid deras inrättande. Svenska jordbruket var intet i
stånd att förse städerna med bröd, så länge fabriksarbetarena ännu
voro åkermän, men när de flyttade till städerna, lemnades deras
jordlappar i linda och vanskötsel. Således måste brödet blifva mindre, men
dess ätare i städerna flera.
Fabriksarbetarena lärde sig småningom yppighet och lätja. När
kronans förlag voro förtärda, gjorde antingen en vådeld eller
förläggarens bankrutt ofta ända på allt sammans; då gjordes en hop folk
sysslo-och i följd deraf brödlösa, som aldrig mera kunde förnedras att älska
eller sköta jorden, sin första moder. De hade då redan förändrat
både kläder, seder och namn [för] att visa, huru högt de vuxit öfver
sin inbillade nedriga härkomst. Nöd och högmod gjorde dem ledsna
vid sin forna hemvist, och dårars afmålningar om andras sällhet
upp-lifvades för deras ögon, [så] att de med berådt mod skrefvo sitt afsked
från Sverige och svuro sig under en annan krona.
Bedröfligt bevis på de olägenheter, som åtfölja en för stor fnhet
i mindre nödvändiga näringar framför de nödvändigaste, — ganska lika
med den [följd], som ett fritt rike bör vänta af sina närande lemmars
tvång och få tärandes [i sig] sjelf begärliga frihet.
För jordbrukame är vidare ett märkligt tvång, att nybyggare,
tor-pare, inhyses- och backstuguhjon intet lidas.
Friheten, som menniskan är född till, söka alla. Tjenstefolket
ledsnar på slutet vid andras arbete, de ville äfven något se sig sjelfva
till godo; få de det intet hemma, dragas de efter hand dit, der
friheten erbjudes. Man hafver genom detta förbud sökt mota svårigheten
efter årligt tjenstefolk, men [har] med det samma jagat från
landtbru-ket arbetarena i landsflyktighet; och, det som ännu mera gör uti läng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
