Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u
ligen tyckes skada bruken, är dock klart, att inga bergverk i ett
väl-bestäldt samfund kunna grundas på landtmannens undergång.
Huru härutinnan hos oss må vara beskaffadt, kan ingom vara
o-bekant, som minsta ömhet hyser för sitt fosterland. Här behöfvas intet
några gissningar, det är onödigt, att bestyrka något med gamla
händelser eller ensidiga klagomål; middagssanningar skola afgöra saken. Jag
vet det bruk, som intet betalar mer än 3 daler kopparmynt för
kolstigen utmed sjökanten, fast den några mil derifrån kostar 10 å 12 daler
kopparmynt. Men ingenting har så fullkomligen öfvertygat mig om detta
tvång, som den i riksdags-tidningarna n:o 96 för sistlidne riksdag
[1760] införda berättelsen om några skattebönders åttaåra träldom, tappra
motstånd och magra seger. Det är värdt att hafva i minnet.
De förpligtades att vid 30 daler silfvermynts vite sälja kolstigen
till 5 å 6 daler kopparmynt mindre, än markegången var; de dömas
•vid orätt forum; när de vädja deremot, bötfällas de; deras vad göres
onyttigt genom den första domens anbefalda verkställighet; de påstå
vidare, att alla sakegande måtte höras, men det afslås; de vädja, men
de blifva derför å nyo pliktfälda. Och när riksens höglofliga ständer
förklara embetsmännens och kongl. kollegii domar och göromål härvid
för alldeles olagliga och emot Uar lag stridande, få de ändtligen sina
ådömda böter till baka, men ingenting för sin långvariga rättegång, ej
heller någon ersättning för det de i 8 års tid förlorat 5 ä 6 daler på
hvar stig kol de nödgats sälja.
§ 17.
Af näringarna ligger ännu vår svenska handel under oket, och
vållar allt för mycket vår folkflyttning.
Stora handelsnationer hafva genom fri och oinskränkt handel och
sjöfart gjort sina flaggor vördade i hela verlden. Sverige har haft
samma ändamål med dem, men brukar helt andra medel dertill.
Inskränkningar, exklusiva privilegier och hemligheter hafva vi trott
göra bästa verkan. Till den ändan utkom år 1614 en handels-ordinantia
den 10 Februari, men emedan den ännu intet var sådan, som man
önskade, utkom år 1617 en annan, som bragte handeln i färre händer.
Då utnämndes vissa städer, som ensamma skulle få idka utländsk
sjöfart, andra fingo frihet, att segla till hvarandra inom riket, men en del
allenast till Stockholm och Åbo. Alla landsköp blefvo förbjudna, och
en lång lista på lurendrejarevaror satte alla uppsyningsmän i stånd att
angripa en handlande, när de behagade.
Dessa författningar äro allaredan så gamla, att de väl hunnit visa
sin verkan. Engelsmannen är nu i stånd, att duka upp öfver 300
segel på sin örlogsflotta, men Sverige hinner intet till tredjedelen en gång
med dessa författningar.
Misslyckade botemedel skynda en sjuk att tillgripa det, som hulpit
alla andra. Men våra handlande påstå lika ifrigt, att det gamla tvånget
är enda hjelpemedlet för vår underliggande handel, och anse alla förr
ändringar deruti för samvetsmål in politicis. Om alltså någon med
matematisk visshet kunde visa, att de gamla ordinantierna nu mera ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
