Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är toång af förnuft, pennor och tryck, som jag ännu 4) måste
nämna nägot om, intet derföre, att icke i det ämnet är förr nog
skrif-vet, utan emedan det på detta ställe ej för vara förtegadt.
S& fägnande, som dagen är emot natten, ljuset emot mörkret,
Bolsken emot dunder och blixt, så upplifvande är ock kunskap ibland
undersåtar om sitt väl eller obestånd. Derföre dyrkas vetenskaper,
pennor retas till täflan med hvarandra och trycket lägger deras tankar i
dagen. I synnerhet behöfva Ma samfund ett sådant ljus; de skola
sjelfva styra sin välförd. Äro de i mörker och segla utan ledare, gå
de miste om sällheten, stöta sig och dränka hela sitt fosterland i ett
bottenlöst olycksdjup, just då de trott sig fö ankra på glädjestranden.
De få då erfara hvad äfventyr det är att vara lots på obekant
farvatten och högbåtsman utan att känna kompassen.
Detta har Sverige med sin skada fött nog lära. Knappt har ett
matt norrsken visat sig på vår himmel, förr än vi trott det förebåda
en ljuf morgonrodnad; ett litet fyrverke, en lysande meteor, som
brinner några minuter, har ofta intagit oss så, att vi ej vetat ord af, innan
vi varit från rätta farleden. Vi hafva trott dem vara tinderstrålar från
lycksalighetens ö, men då vi dyrkat dessa snart utslocknade bloss en
stund, hafva vi märkt oss af bränningar och höga klippor omringade;
de fleste hafva blifvit alldeles handfallne, lemnat både segel och roder;
andre sade: vi fö snart ankra i en önskad hamn; men de, som voro
skarpsynte, sade att skeppet förgås, om vi intet ändra kosan.
Det är intet nog uti fria stater, att några få hafva studerat ut
detta. Pluraliteten skall afgöra sakerna. De, som hunnit så långt,
stå för högt öfver menigheten; de äro menniskor, som, sedan de genom
sitt nit vunnit rikets förtroende, snart ledas genom en understucken
egennytta från rätta stråten; de böra derför hedras, men ej dyrkas, föjjas,
men ej blindvis.
Skall det ske, måste nationen vara sjelf upplyst, men dertill
fordras förnuft; det uppöfvas bäst, då vi teckna våra tankar på papper.
Men dertill gifves föga uppmuntran, om ej trycket gör det allmänt.
Sanning och oskuld har deruti ett ädelt försvar. Dygden smutsas ej
af belackares svärta, hon luttras ifrån slagget och gifver en dubbel
glans; hon fruktar ej för dagen, misstänker aldrig ljuset och befarar
allra minst äfventyr, då det för blifva rådande.
Men det gifves ock andra, som helst ställa sig bakom skärmen,
då de skola göra något, och allenast en eller annan gång gå fram för
menighetens ögon; de göra då underverk, men med ett förbehåll, som
liknar taskspelares, att ingen får komma dem när eller se bakom
skärmen. Sådana tycks doktor Ernst Schubert hafva att göra med, då
han säger i sina „heilige Reden“: „undrer eder intet, mina vänner, att
sanningen ådrager sig af verlden en så gruflig och oförsonlig fiendskap.
Aldrig någonsin har man haft tvenne så snörrätt mot hvarandra
stridande ting, som sanningen och verldens barns meningar och afsigter.
Dessa söka ingenting annat, än en fåfäng ära, förgängliga skatter och
fördömliga köttsens begär. Deras afsigt är, att de [med] dessa gud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
