Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yi hafva alla med otvungna hjertan svurit oss nnder svensk krona, en
krona, som är oss s& mycket kärare, som den hvilar på frihets stöder.
Ingen bör derföre vara den andras herre, ingen den andras träl; alla
ega lika rätt, alla lika företräde. När det sker, då eger en
medborgare allt det han med skäl kan önska och i något väl inrättadt samfund
någonsin kan få; då blifver ock ingen orsak mera, hvarföre han skall
flytta bort, men hundrade, som hålla honom qvar.
Riket liknar i denna delen alldeles vågskålar. Stiger en eller
fleres frihet för högt i den ena skålen, kan det aldrig annars ske, än
genom de andras sänkande för djupt i träldom.
§ 26.
Om näringar eller embeten ibland oss njuta större frihet,
derut-innan äro intet alla ense. När bonden, säger man, betalar riktigt ut
sin skatt och skuld, kan ingen må bättre än han, men en embetsman
måste sväfva i en ständig fruktan att svara för sina göromål. Våra
högre skalder hafva mycket diktat om en bondes sällhet och herdars
ro och menlösa nöjen, hvad fördel de ega emot dem, som skakas af
alla lyckans vindar. Jag följde nyligen med en af dem att betrakta
och smaka dessa landtnöjen; der blefvo vi varse en åkermän vid sin
plog. Ack! hvad nöje, sade han, att få således vara skild ifrån
stadens buller i sin menlösa ro, som han är. Yi gingo ett stycke öfver
den upplöjda åkern att få närmare betrakta hans tidsfördrif, men när
vi kommo fram, sade min kamrat helt svettig: det var väl, att vi
orkade hit; jag hade så när tröttnat förr. Hvad skall då, sade jag, den
[känna], som måste göra det hela dagen och ändock med all sin magt
styra plog och öken? En stund derefter kommo vi i sällskap med
herdar. Denna lefhad, sade min kamrat, är ett jordiskt paradis etc.
Yi stadnade att betrakta deras menlöshet, men i det samma kom en
af dem löpande utur skogen och ropade: ack! det bästa fåret af min
lyord är borta, jag har sökt det hela dagen förgäfves, jag är så
van-mägtig, att jag rätt nu dignar ned, och ehuru jag vet mig vara helt
oskyldig till denna olycka, för jag ofelbart betala det i afton strak med,
min rygg och vid årets slut med min lön. Yi ömkade honom och
frågade, om han hade så obillig husbonde. Nej, svarade han, intet är
han obillig, men om vi ej hade sådant att frukta för, frågade vi intet
efter, om halfva hjorden vore borta. Jag har väl sett, huru de bergat
sig, som hafva efterlåtna husbönder; de föraöta sina dagar med fåfänga
och veta, när aftonen kommer, knappt af ett enda för.
Innan vi viste ord af, var ett hiskeligt åskedunder med mörker,
regn och blixt oss öfver hufvudet: hinna skjul var omöjligt, vi måste
uthärda det. Yoro vi intet olyckliga, sade min följeslagare, som träffade
så svårt väder. Intet olyckligare, sade jag, än herdame, som alltid
måste vänta sådant. Jag ville, fortfor han, gifva en dukat, om jag nu
vore i staden till baka. Det är svårare, sade jag, för herdame att
göra det, som intet ega någon. Se herdame, sade jag vidare, fara nu
längre med sina hjordar; låtom oss följas åt med dem till aftonen. Nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
