Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svarade han, om man ville gifva mig till egna alla hjordar, som der
drifva, ville jag det intet göra. Jag vill vända om igen, jag fruktar
nog ändock, att vi tröttna p& vägen.
Rätt så, sade jag, sjung då intet mera sött om landtmäns och
herdars nöjen. Att se uppå en handvändning, när bonden kör i åkern
och herdar drifva sina hjordar, det kan vara nöje, men att hålla sjelf
i plogen och gå helt och hållet i herdames skor är olust och möda,
som hvar och en af andra vägrar emottaga. Men goda handtverk,
säger du, är mindre möda vid. Försök, gack in uti verkstäderna; se
intet på deras lön, förr än du känt deras besvär. Bruka hammaren
en dag i smedjan, och dela sedan dagspenningen med smeden; för
snickarns hyfvel en stund, bruka spolen flitigt uti en väfstol, m. m.
[och] jag är viss, du gifver mig samma svar, som min kamrat innan
aftonen.
§ 27.
Frihet finnes aldrig, utan att den drager våra begär till sig, d&
vi känna den; begären leda oss i alla våra göromål. Är nu friheten
störst i näringarna, hvarföre dragas vi intet helst till dem? Men d&
vi se, att de hafva för litet folk och våra embeten för mycket, lärer
blifva onekligt, att friheten i det förra [fallet] är för liten, men i det
senare för stor.
Deraf finnas så många exspektanter och auskultanter i alla
kollegier, så många brödlösa prester, så många extraordinarier och
adjunkter; derföre måste embetena nödvändigt ökas att skaffa dem heder och
bröd, och hvar och en trängtar att komma högre. Bonden vill blifva
borgare, borgaren rådman, rådmannen borgmästare, borgmästaren
härads-höfding, häradshöfdingen assessor och så framåt. Bonden och
borgaren vill hafva sin son till prest, presten sin till biskop, biskopen [sin
son] till adelsman.
Häraf får samhället ändtligen en vanskaplig ställning. Det blifver
stort och förfärligt uppe uti toppen, men rötter och de nedersta
qvi-starna tvina och rnttna bort, hvarigenom trädet sättes snart i äfventyr
att vid minsta väderpust ramla öfver ända.
Skall alltså såken hjelpas och rikets undergång ej för sent botas,
måste saften småningom ledas tillbaka till roten; alla vanprydande
vattuqvistar, som suga musten åt sig och aldrig bära frukt, [måste]
alldeles afbrytas, andra toppas och jemkas, men rötterna med ömhet
omgräfvas, gödas och vattnas. Så skall man snart blifva varse, huru
roten stadgar sig och stammen böijar nere slå ut nya och qvicka skott,
som inom några år lofva trädet ett annat utseende.
§ 28.
Af föregående gör jag alltså födande allmänna regel: Näringarna
böra hållas i högaktning framför annatf och det i dep ordning, som de äro
nyttiga och nödvändiga för samhöHUt; som sd långe ökas, titts tärande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
