Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inhyseshjon, eller haft; den olyckan att vara bondens tredje, Qerde eller
femte barn nti lifvet, äro de födda till trälar, icke annorledes än
ridders-män födas med adeligt blod.
De eftersättas under lösdrifvaretitel, de äro förfallna till soldater,
de värfvas, köpas, säljas, inskrifvas, öfvas, agas, våndas och dö
ändte-ligen bort. Hvart län lägger utom dess nät allt omkring sina gränser,
så att fast det intet sjelft kan gifva dem föda, arbete eller förtjenst,
hindras de dock att få hjelpa andra. Hvad händer? Nitimur in
ve-titum; det går med dem som med ett barn; det dansar med nöje inne
uti ringen ibland sina leksystrar halfva dagen, men säger man henne
att ringen hålles till hopa derföre, att hon ej skall komma der ut,
rusar hon sin kos dem emellan händerna.
Den arma flyktingen eftersättes som en förrymmare, gripes,
bastas, bindes, fast han intet annat gjort än uppsökt det ställe i sitt
fädernesland, der han bäst kan gagna det samma och sig sjelf. Huru är
det möjligt, att ett så efteijagadt slägte kan taga flera nattläger inom
Sveriges gränser, än det nödvändigt behöfver att slippa väl ut?
Huru är det möjligt att detta kan bjelpas, om man intet
allmän-neligen och för evärdeliga tider fridlyste sådana uslingar? Man
hviss-lar ofta för haren i språnget att få honom att stadna, men blott på
det man måtte få desto bättre skott uppå honom. Fides publica måste
först fullkomligen återställas och all jagt förbjudas, att de som blifvit
förskräckta och vilda måtte få sakta sig och [hafva] rådrum att söka
småningom sin föda.
Förordningen af den 18 Februari [1757] om torps- och
nybyggens anläggande på hemmansegor gjorde väl ett litet lugn, så att en
och annan utsåg sig redan någon behaglig plats, der han tänkte slå
upp sitt tjäll, para sig med sin kulla och föröka sitt slägte. Men kongl.
maj:ts nådiga förordning af den 3 Juli 1759, att de i landsorterna
ledige varande manspersoner ofördröjligen borde antaga hemmans bruk,
(hvilket likväl ej stod i deras magt), eller något annat laglikmätigt
näringsfång, eller ock träda uti krigstjenst, gaf anledning till nya
bekymmer, och innan den, som då blef drifven utur sin hydda, vågar å
nyo slå upp sitt tjäll, vill något lugn vara [af nöden].
I synnerhet bör noga iakttagas, att födan för den arbetande hopen
intet tryter. Lysande och ansedda män, som hafva åtskilliga höga
ämnen att tänka på, anse mat och kläder för lumpna saker att bekymra
sig om och söka klifva till högre och ädlare ämnen i sin tanke.
Sådant går an för dem, som fö sin nödtorft från skattkammaren, baka
sig bröd af andras svett och kläda sig af andras väfstolar; men att
vilja inplanta en lika hög smak hos alla medborgare, är en
fökunnig-het. Lifvet är ju det käraste, men det förloras inom några dagar, när
födan tryter; utan ved och kläder är man på några timmar ihjelfrusen.
Arbetaren har ingen annan att lita uppå, och ett litet uppskof af dessa
behof sätter honom snart utom alla behof i tiden. Att vara
bekymmers-lös om allt detta är alltså för honom att vara en dåre, och [att] af allt
jordiskt, näst lifvet, sätta värde på de medel, hvarmed det underhåUes, är det
allra förnuftigaste, som kan begäras af menniskor. Vi förundra oss
öfver denna allmänhetens smak, som ordstäfvet lyder: den är god som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
