Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vederläggning af de skäl, hvarmed man söker bestrida Öster- och Vesterbottniska samt Vesternorrländska städerna fri seglation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så odrägligt, som tvånget är med exporterna, så är det icke
mindre med norrbottningarnas behof utomlands ifrån. Jag går förbi
allahanda specerier och öfverflöds varor. Salt och spanmäl äro sådana,
som intet kunna umbäras, och båda dessa behöfva norrländingama.
Allt sitt salt, som dessa provinser nyttja tillika med en stor del af
Savolaks och Lappmarkerna, måste de få ifrån Stockholm. Spanmål få
österbottningama till större delen ifrån Savolaks, men det räcker sällan
till; bristen måste ersättas ifrån Stockholm, men vesterbottningama
få det mesta ifrån Stockholm. Båda dessa varor komma dit utifrån
sjöledes, måste ut- och inlastas, och af dem ofta göras upplag der till
längre eller kortare tid, i följd hvaraf de, genom denna afväg till
Stockholm, måste ansenligen blifva dyrare, än om de fått segla direkte
till Norrbotten, som i 21 § är bevisadt. Skall alltså Stockholmsbon
hålla sig härvid skadeslös, genom hvilkens händer varan gått, måste
den nödvändigt blifva norrbottningen dyrare, än om han sjelf fått köpa
den af utländingen och segla Stockholm förbi, så i anseende till sjelfva
kostnaden, som den profit en Stockholms handlande dervid måste hafva.
(Se § 32.)
Stor sak, kunde någon tänka, om den blifver en eller två daler
derigenom dyrare! när den likväl kan fås, så bör man intet klaga.
Stor sak nog, [då] det angår många tusende menniskors uppehälle.
Tänk, att en bonde i denna vinter för sitt eget behof allenast köpt
spanmål för 1600 daler kopparmynt; hvar skall det tagas ifrån?
Tillgången på spanmål och salt determinerar till större delen den folkmängd,
som vårt land kan berga. Finnes födan ymnigt, så fikas jordegare
framför hvarandra att öka antalet af arbetande händer; slamret ökas
i verkstäderna, och man låter gamla gubbar och barn förtjena sig
uppehälle ; men brista lifsfömödenhetema, så blir jorden utan brukare. Det
blir tyst i alla rum. Yägar och gator trampas af sysslolöst folk, närande
medborgare öfverhopas af betlares rop, och i stället för de fornas
här-nader, anställas farliga färder efter bröd. Säge nu då hvar och en,
om intet dessa följder af höjdt pris på spanmål och salt äro så
naturliga, som af en daglig förfarenhet bestyrkta.
§ 36.
Men ehuru ömt och betydande detta sätt må vara att förse en
tredjedel af hela riket med matvaror genom [en] omväg, som
oundgängligen måste göra dem dyrare, än de annars kunde blifva, $r det dock
litet betydande emot det tvång, hvarunder norrländingama i sin
salthandel verkligen stå. De odrägliga monopolier, som af detta äro en
naturlig följd, äro långt svårare. Att Stockholmsboama kunna drifva
med salt- och spanmålshandeln monopolier, det bevisas nästan med samma
skäl, som [i] § 33 om exportvarorna är bevisadt. Men att sådant
verkligen skett, hvem tör det säga?
Saken lärer egentligen komma derpå an, om uppå dessa varor
alltid varit god tillgång, och för hvad pris?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
