Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herr auktoren till de Oförgripliga tankar vill pag. 11 af
köparenas antal bevisa, huru den norrländska handeln icke arbetar under
något tvång, men blifver icke varse den märkliga skilnad, som finnes
emellan antalet af köpare utaf matvaror och utrikes exporter. De förre
finnas till myckenhet, fast största hopen tillika [är] så fattig, att den
ej eger förlag till någon större upphandling, utan nödgas hellre köpa
det styfvertals af hökare, sä att våra viktualiers pris äfven till större
delen regleras af denna sammansättning. Men af de senare finnas åter
så få, som ega styrka och tilltagsenhet att influera på exportvarornas
pris, att de ej äro öfver 15 eller 20 stycken. fcTänk! när nu vid pass
200 skeppsladdningar af exportvaror måste årligen falla i så få mäns
händer, hvilka hvar dag associera sig med hvar andra, hvad frihet kan
man då vänta i en sådan handel? Se vidare härom pag. 27 till 33 *)
i Vederläggningen.
Hvad åter den förmenta öfvervigten anbelangar, hvaruti auktoren
tror norrbottningarna stå uti sin handel, och de deraf dragna slutsatser,
ser jag det icke vara framfördt med nog moget betänkande. Ty i ett
land, der intet mynt slås eller sedlar utgifvas, och flera tunnor guld
genom räntekamrama flyta öfver sjön till baka, blefve ingenting
nödvändigare för inbyggarena, än [att] årligen öka sin skuld hos kronan,
förlora sin skatterättighet och lemna hemmanen i skattevrak, om icke så
många penningar årligen genom handeln komme öfver igen. Men om
norrbottningarna äfven vore i öfverbalans emot Stockholm, kunde de
dock ej annat än förlora genom gränsehandel och lurendrejerier, hvilka
i samma mån växa till rikets skada, som handeln är trög omkring
Norrbotten; ty då krafsade grannarna åt sig vår förmögenhet uti redbara
stycken, och skummade grädden af vår möda. Således blifver det
obe-vist ännu, om norrbottningarna i vår nu varande ställning vinna uti
handelsvågen antingen med Stockholm eller utländingen. Men om det
åter allt vore sant, följer dock deraf aldrig det, som auktoren vill
sluta, nemligen att näringarna ej stå under tvång eller sakna uppmuntran.
Spanioren kommer som oftast med silfver-flottan från Amerika,
och likväl ligger hans jord i linda. Vi vinna årligen uti handelsvågen
med England stora summor; år 1763 var riket 19,895,119 daler k. m.
i öfverbalans; men mån vi icke derföre kunna vara hans
kommissions-handlare, eller mån deraf följa, att Sverige har mera frihet och
uppmuntran i handel och näringar [än England]?
Bland annat plägar äfven emot en friare handel anföras vår brist
på tjenliga och lönande exporter att drifva utländsk handel med. Ett
rätt magert skäl! Mån man fruktar, att de nya stapelstäder skulle segla
lika väl, fast de hvarken hade exporter eller kunde utomlands vinna
något på frakter? eller hvarföre är man då prutsam i denna deras
begäran, som dock i sig sjelf betyder nästan ingenting? Men låt oss
likväl tala allvarsamt.
Mån det icke är rörelsen som ökar exporter? eller mån man
först i några år skall samla exporter, och sedan först begära lof att
få exportera dem? Måste jag icke se ungefärligen, hvad nytta jag kan
*) Ofvan sid. 68—73.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
