Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nationala vinsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beror på tvenne hufvudgrunder, nemligen myckenheten af arbetare
och deras flit. Båda [delarne] åstadkommer naturen, när hon får
vara okonstlad.
Skulle den store mästaren, som pryder dalen med blomster och
öfvertäcker sjelfva bergsklinten med gräs och mossa, röja ett så stort
fel uti menniskan, sitt mästerstycke, att ej hon kunde rikta jordklotet
med så många inbyggare, som det kan föda? Det vore nedrigt tänkt
af en hedning, men gudlöst af en kristen, då han läser ett befallande
allmagtsord: växer till, föröker eder och uppfyller jorden.
För den fallna menniskan var det ett straff, att hon skulle föda
sig uti sitt anletes svett; men det var så beskaffadt, att naturen
utmätte det sjelf, då menniskan för sina behofs skull var nödsakad
dertill, emedan hon ingen annan hade att anlita om sina nödtorfter, än
egna händer; och mödan lättades af vinningslystnaden, då hon
derigenom såg sig få hvad hon behöfde.
Saknas någondera af dem, [tillverkningar eller arbetare], bör felet
sökas i nationens författningar, men icke gerna i någon brist utaf dem,
utan i de hinder, som äro lagda i vägen för naturen.
Sättas medborgare genom dem utur stånd att föda sitt och
barnens lif, måste de med sina affödor dö eller fly bort ifrån sin
fosterbygd. Ju flere utvägar genom författningarna gifvas för en del att
lefva af andras möda, och hinder läggas i vägen för andra att få nära
sig med arbete, ju mera qväfves idogheten, och nationen kan ej annat
än likna den form, i hvilken hon blifver gjuten.
§ 5.
Står nu detta fast, så tänker jag derpå bygga följande sats, neml.
att hvar enskild söker sjelfmant upp det stället och den näring, der han
bäst ökar den nationala vinsten, om författningarna intet stänga honom
defifrån.
Hvar och en söker sitt bästa. Denna böjelse är så naturlig och
nödig, att alla samfund, som finnas i hela verlden, fota sig derpå;
annars egde lagar, straff och belöningar icke ens rum, och hela
menniskoslägtet skulle inom en kort tid gå alldeles under. Det arbete betalas
alltid bäst, som hafver högsta värdet, och det sökes helst, som bäst
betalas.
Så länge jag i den ena handteringen kan tillverka varor för 6
daler om dagen, går jag ogerna i den, som räntar 4. I den förra var
både nationens och min vinst en tredjedel större, än i den senare.
När alltså någon nödgas, eller genom publika belöningar
uppmuntras att arbeta i någon annan näring, än der han förtjenar högsta
vinsten, (ty annars sker det icke, mera än en köpman säljer sin vara
under det honom bjudes), så är ofelbart, att det sker med nationens
förlust.
Vinner den, hvars arbete någon nödgas göra, så mycket som
arbetaren förlorat, är det icke national vinst; men vinner han mera,
blifver endast differensen en nations vinst, men utverkad genom medborgares
förtryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
