Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nationala vinsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låta landtmannen få befatta sig med annat, att jordbruket [ej] derigenom
försummas. Rätt väl sagdt, i synnerhet i vår tids smak! Ett ville jag
allenast vördsammast tillika förbehålla, neml. att den, som åtagit sig
detta despotiska förmynderskap för landtmannen och binder honom blott
vid jorden, ville ock, då jordbruket ej kan föda honom och hans barn,
såsom en rätt husfader draga en faderlig försorg, att han icke af
hunger förgås. Kan det ej ske, håller jag för rådligare att släppa
arbetsöket löst på mulbetet att sjelf söka sin föda, än binda det fast vid en
påle och lemna det att utan uppsigt stå der i några veckor; ty det är
för sent att lära slöjda, sedan maten är all.
Att hindra näringar på landet är att mota folkets tillväxt och all
uppodling, och att förbjuda slöjder och handel är att minska gamla
städers rörelse och nyas uppkomst.
En kunnig garfvare satte sig ned på landet flera mil ifrån staden,
och betjente allmogen och ståndspersoner genom en god läderberedning;
han blef af nästa köpstad förbjuden att der idka detta handtverk, och
derföre anbefald att flytta i staden. Ordningen var god; men han, som
mådde väl på landet, blef i staden en usling, och öfver tusende hudar
måste skämmas bort årligen af elakt bruk. Ser man! ökar icke detta
den nationala vinsten?
§ 24.
Den punkten allena ibland våra författningar, som rörer
landthandeln, är värd all uppmärksamhet. Icke får en handlande fara omkring
i landet och sälja ut sina varor, ej heller landtmannen köpa upp
något af sina grannar och föra till stads, eller betjena dem med några
varor från staden till baka.
Om grannen ej vill blifva hans kommissionär, måste han sjelf, ofta
för en bit flinta och en aln tobak, företaga sig en 2 à 3 dagars resa
till staden, till äfventyrs i brådaste andtiden. Hvem är då, som skall
betala honom sin resa? Hade hans granne fått drifva liten handel med
de nödvändigaste varor, så hade han undgått denna tidsspilla, men efter
det varit förbjudet, kan jag ej annat, än skrifva denna förlust på qjelfva
författningens konto.
Jag måste beklaga, att den samma ej blifvit noga efterlefvad, men
finner ock efter ömmaste öfvertygelse detta lagbrott hafva räddat
åtminstone en fjerdedel af riket från ödesmål.
Att på detta ställe lägga en så stor sak, som denna är, i full
dag, låter nu ej göra sig. Jag vill blott lemna läsaren anledning att
tänka något på henne.
Hela Savolaks, Tavastland och Karelen ligga långt afsides från
några städer. Spanmål och viktualier äro deras varor, för hvilka de
ifrån städerna förse sig med salt och andra behof. Nu uppköpa de
förmögnare dessa varor af sina grannar, som sjelfva icke hafva hästar
eller kunna komma till stads, och förse dem med sina nödtorfter
till baka.
Att vara de fattigas kommissionär åtager sig ingen, och att göra
räkning med 50 à 60 stycken, är ingen i stånd till. Hade alltså denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
