Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kongl. maj:ts egna, kommersekollegii, stadens magistrats och
embets-kollegii eftertryckligaste bearbetande, och taxors upprättande för
garf-vare-, skomakare-, slagtare-, skoflickare- samt skräddareembetena, de
likväl icke kunde förmås till någon billighet, måste kollegium sjelf
tillstå, „att dagliga förfarenheten utvisar, att på taxor i sådant mål är
intet att bygga, att de ju på hvarjehanda sätt kunna illuderas, och
således ändamålet, som är ett billigt pris, icke erhålles; utan som den
generale regel är orygglig, att ymnighet ger godt köp, så lär den ibland
handtverkarena inkomna dyrhet af sig sjelf förfalla–––––när intet mera
så många svårigheter läggas goda arbetare i vägen“. Hvilket kollegii
utlåtande riksens ständers kommersedeputation i sitt till riksens ständer
i detta ämne afgifna betänkande af den 2 Ang. 1723 till alla delar
gillar.
Mån kritikus vågar påstå, att den ena svenska staden ej eger af
naturen lika rätt som den andra, att föryttra sina varor, der de kosta
mest, och köpa sina behof, der billigaste pris gifves? Och i fall
någon vore af naturen i vissa delar missbytt, mån det är medborgerligt,
att lägga sten på bördan och inskränka det lilla, som återstår?
Hvar-före skall då den ena blifva den andras herre? eller är någon i stånd
att säga, huru långt detta välde ännu kan sträckas?
§ 6.
I fria stater har man alltid lärt att vara uppmärksam på några
medborgares öfvervälde. Sallustius och Tacitus låta nästan på hvart
blad förstå, att stora egodelar i få händer äro farliga för friheten. I
Athen ansågs blotta förtroendet hos krigsfolket för en giltig orsak till
Miltiadis eviga fängelse. Men jag vet icke, huru vi kunna falla på
sådana tankar, som strida snörrätt deremot. Vi tala om styrkans
fördelning såsom skadlig. Vi vilja bevisa, huru kronan i krig, i statsbrist,
éntreprenader, vexlar, utredningar etc. behöfver af vissa förmögna
handlande ett kraftigt biträde, i anseende hvartill de böra anses såsom
rikets pelare, utom hvilka det ej länge kan ega bestånd.
Jag måste tillstå, att sedan några genom författningar fått tillfälle
att lägga under sig det mesta af krona och medborgare, är ingenting
nödvändigare, då någondera af dem behöfver, än att anlita dem om
hjelp, som fått allt om händer.
Men just här uppkomma några vigtiga frågor:
Mån några få medborgare kommit till en sådan förmögenhet blott
genom egen flit, eller hafva de varit understödda af författningar? Mån
handelsordinantier, skråordningar, klassifikationer och produktplakater
med flera ej finge den äran, att härutinnan vara betydande deltagare?
Eller om detta skulle nekas, hvarföre är då den strängen så öm att
röra vid, att man ropar himmelshögt, så snart någon kommer åt den?
Mån det vara idel patriotism? och mån man icke lätt finner, att det
icke då ginge så lätt an att taga för mycket för sig, om vi hade flere
medtäflare? Mån samma förmögenhet icke är till större delen
förvärf-vad af krona och medborgare? eller i fall den ock vore af utländingen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
