Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till min slutsats af allt detta behöfver jag ej mera än endast läna
kritici eget vittnesbörd om rikets tillstånd under denna liden. „Är det
väl möjligt, att någon skulle kunna inbilla oss en framdeles större
lycksalighet af sådana författningar, när öfver 200 års försök och
erfarenhet talar deremot, och lägger enom ojäfaktiga bevis i händerna om
rikets derigenom utiråkade förlägenhet, och mer än bekymmersamma
omständigheter ? “
Sanningen vinner ännu härvid långt mera styrka och utreder sig
från all motsägelse och tvifvelsmäl, när man eftersinnar, att under dessa
hela 200 åren svenska handeln och sjöfarten, manufakturer och andra
näringar näppeligen uppqvicknade eller vunno någon förkofring, mera
än uti konung Karl XI:s tid, och tillika erinrar sig de af honom i
handeln tagna författningar, eller rubbning uti de föregående
handels-ordinantiema, nemligen huru han, genom allahanda interimsresolutioner
och koncessioner släppte utländska handlande och expediter uti vår
rörelse, som tydligen ses af kongl. resolutionen af den 18 April 1687
på Stockholms magistrats och borgerskapets klagan deröfver, och huru
han i handelsordinantien af den 21 Mars 1673 § 5 upphäfver 17 § af
1617 års handelsordinantia och säger: att „de förra handelsordinantier
ej voro praktikabla uti allt, och derföre ej kunnat i fullkomlig
verkställighet sättas, efter som orden det indigitera, der icke handeln
derigenom märkeligen skulle aftaga och lida men. Allt derföre“, heter det
vidare, „kan samma handel ej så inskränkas, utan måste ordaförståndet
efter riksens rätta och egentliga intresse lämpas och adapteras i så
måtto, att adeln och andra ståndspersoner, utom kronouppbördsmän,
som hade lust dertill, måge, fast de icke vilja vinna burskap, få
antingen i gross för sig sjelf, eller uti kompanier med borgare handla,
jemnväl ock få handla med vexlar, inrätta manufakturer och bruk, reda
nti skepp, handla i gross med salt, vin, specerier, humla och spanmål,
samt andra varor“.
Jag vet icke, huru det kommer till, att då den minsta öppning
i handelsrörelserna inom 10 å 20 år visat den kännbaraste verkan till
näringames upplifvande, man ännu kan gifva sig tålamod att vänta
öfver 200 år på den lycksalighet, som igenom tvång en gång skall
till-flyta riket.
§ 57.
Vattuprofvaren röjer åter i sin berättelse om de Lttbskas skadliga
handel i Sverige ett viljans fel, i det han söker föra l&saren bakom
ljuset: han kritiserar ett åratal hos auktor och medgifver likväl, att
saken samma år förehadps på riksdagen i Vesterås. Han uppräknar
Ltlbeckarnes erhållna stora handelsfriheter i Sverige, men döljer
åratalet, då det skedde; ropar på det dyra saltköp, som följde derpå,
blandar det samma behändigt med den framfarna tiden, och säger: „våra
förfäder, stadde utan handelsordinantier, skepp och produktplakat,
måste emottaga handelslag af dessa Vendiska tilltagsne män“, och lägger
[i] 33 § detta till, att riket hade länge nog setat i denna svåra klämma,
— hvaraf läsaren ej kan falla på annan tanke, än att dylika handels-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
