Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med upprepandet af inånga åratal, akter och handlingar faar jag
fallit dig, min läsare, besvärlig. Det hade varit långt lättare för mig
sjelf att gå dem förbi, men kom ihåg, att det heter i så vigtiga
ärenden: non suficit dixisse sed probasse.
För dig, som utan fördomar anser saken, har jag varit nog
vidlyftig. Men så intressanta sanningar afklädä derföre ingalunda sin
behaglighet. Dygd och eftertanke värfvas lätt af sanningen; men
fördomar, sjelfklokhet och egennytta slingra sig undan, så länge ett enda
hål finnes att krypa nti.
§ 63.
En liten lek återstår ännu med min första kritikus, som intet
skall blifva mindre rolig än de föregående. Han öppnar pag. 42
teatern dertill. Sedan han i det föregående trott sig hafva väl undanröjt
alla de skäl, hvarmed auktor sökt försvara sig, griper han här auktor
sjelf om lifvet, i mening att till slut göra alldeles kål på honom,
och brukar dervid alla de grepp han lärt. Låt se, huru denna leken
lyktas!
Det är dig bekant, att vid Källan till rikets vanmagt, finnas
efteråt anförda Påminnelser vid en skrift om 5 nya stapelstäders inrättande
i rikets norra provinser. Båda äro anonymiska, men kritikus tror sig
fånga två flugor med en smäll, och gör en till auktor för dem begge;
af ingen annan grund, än att de finnas tryckta jemnte hvarandra, och
oaktadt de efter kritici tanke, som vi rätt nu få höra, snörrätt Btrida
emot hvarandra.
Det är ömkligt att se, huru illa han här handterar dem: ibland
slår han dem till sammans, ibland ställer han dem åter upp emot
hvarandra. Ena gången ser han dem bakom stapelfriheten och
produktplakatet undangömda; en annan gång får han åter dem igen. I denna
sin ifver har han äfven mångahanda slags underliga läten, dem ingen,
som icke är van med honom, kan väl förstå. Han säger, att han har
temmeligen goda tankar om norrländingames stapelfrihet, om den icke
skulle syfta på utländingars införande i handeln, och strax i det samma
säger han tvärt om, att „den norrländska sjöfarten till utrikes orter
aldrig varit riket nyttig, utan tvärt om, både för det allmänna och
enskilda skadelig“. Jag begriper icke, hvilkendera af dessa satser han
vill, att läsaren skall hålla sig till; ty det blifver alldeles omöjligt, att
de båda på en gång kunna få rum i en menniskohjerna, om hon ock
vore aldrig så stor.
Han brukar vidare samma konstgrepp, som han tillförene lärt och
vant sig vid, nemligen att bevisa sin sak med författningar, som just
äro de samma, hvilkas ord allra först fordra bevis. Han tycks
ändt-ligen draga känsla till sin kontrapart; han ffektar ifrigt, men nyttjar föga
andra vapen än bara leksaker, och när han icke kan dermed få honom att
fiy, talar han med honom (dock på höfligt vis) om Pyrrhonister och
entusiaster, som lika med honom arbeta med en dubbel tankekraft, utom
mångt annat; men efter kritikss ändock ej kunde, (jag vet ej af hvad
farhåga), tro sig vara säker om segern, läser han upp för honom ti11
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
