Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drägligare frakt, fin en Ranmo- och Nystadsteo, som knapfpt kan råka*
flere dsQrar, än den förra tusende.
Om vi likväl oaktadt allt detta påstå, att produktplakatet tjente
till att upphjelpa vår egen handel, sätta svenska män i förmögenhet,
och med det samma i stånd att röra sig med större kapitaler och i
följd deraf i sin handel åtnöja sig med mindre ränta än tillförene, s&
är klart, att denna af plakatet förmodade verkan nu på 40 åre tid
ofelbart bort visa sig, så att åtminstone våra största kapitalister kunnat
af alla utländingar, som varit af ringare förmögenhet, bortrycka deras
frakter; men då de efter så långt bemödande ej hnnnit längre, än att
en engelsk, finsk eller holländsk bonde kan i fredliga tider hålla dem
alldeles ute, och penningeräntorna momrikes, private emellan, gå npp
till 12, 15 å 20 procent, så måste hela den principen, som föder af
sig så olyckliga följder, vara i grund falsk.
Helt andra orsaker är [det], som sätta den ena nationen i stånd
att hålla pris med den andra: det är tarflig lefnad, sparsamma utred*
ningar, lindriga hyror och billiga skepp; men ingendera af dessa blifver
möjlig, så länge genom författningarna några ega framför andra en
lätt och säker åtkomst till penningar.
§ 71.
Yårt handelssystem anser riket för en skattdragare [för] att npp~
hjelpa handeln hos några få personer, då det efter mitt begrepp
likväl vore bättre, att nyttja handeln för att hjelpa riket.
Ena gången hafva vi lyft upp handeln, en annan gång
manufakturer och tredje gången våra fiskerier; men jag beklagar, att vi allt för
litet tänkt derpå, att i en stat aldrig någon rättighet kan gifvas bort,
utan att någon annan förlorat i samma mån af sina förr lagligen
und-fängna; att lika rättigheter bland medborgare är det rättvisaste; att
denna jemkning fäller alla prisen till det lägsta, som i den staten är
möjligt; att en fri utländsk rörelse är det enda penningefång för en
fattig stat, som så länge skattar den rikare, tills de emot sin folk- och
varumängd hafva lika mycket hvardera.
Det måste ju alltid göras en skilnad emellan ett rikes förmån,
och några vissa handlandes, hvilka ofta kunna vinna på sina
medborgare, och växa frodigast af de andras aska. Dock bör man ej heller
undra, att de, som en gång kommit upp, hafva sitt salva garde i
beredskap att vid första försök taga dem under namn af riket i försvar.
Bland dem är ock vattuprofvaren en, som verkligen gjort sig
för-tjent af deras hugkomst, för det han troligen gjort allt sitt till, (och
sanningen att säga, mera än man gemenligen i kritiker plägar finna),
fast det icke till alla delar kan hafva den åstundade verkan. Han
säger helt dristigt, att „ämnet, som auktor drifver, är emot hela rikets
sanna välfärd så uppenbart stridande, så att få så grufiiga exempel
lära kunna uppvisas i svenska historien“.
Här ser man, hvad han bär i skölden: han ville väl komma åt
auktoren på annat sätt, om det gått an. Den grufligaste bland svenska
skrifter borde tvifvels utan efter hans dom icke få någon annan ända,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
