Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankar om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmån sådana taxor slagit ut. Du invänder: husbönder eller
lagstif-tarne torde hafva tagit medelvägen, att ingendera blifvit lidande;
sådan billighet har ju fordrats af konungens befallningshafrande och
andra embetsmän, som uppsatt dessa taxor; men jag svarar: sådan
billighet kan med skäl ej begäras, än mindre supponeras, då saken i sig
sjelf är intet annat, än att döma till sig eller ifrån sig flera hundrade
daler årligen genom en sådan taxa.
Skall då ett sådant sjelfsvåld tålas, tänker du, att legofolket
skall få uppstegra sina löner så högt det vill? Hvarföre kallar du
det sjelfsyåld? Då bör din frihet att sjelf få sätta pris på din vara
äfven heta sjelfsvåld, och så litet du vill mista den, så litet bör dn
ock förtryta, att tjenstehjonen hafva den samma. Det är med
legofolks löner alldeles på samma sätt beskaffadt, som med all annan
handel, om de båda äro fria. Gifves ymnig tillgång på någon vara och
få köpare, så faller varan nödvändigt i vanpris; gifves ymnig tillgång
på arbetare, och [de äro] fö, som behöfva dem eller se sig kunna
förtjena något genom deras arbete, så falla dagspenningar och årslöner.
Men gifves många köpare och litet varor, stegras de i pris, och skaffa
genom sin stegring ymnigare tillgång på dem, då vinningslystnaden
drager dem dit långt snällare än en kongl. befallning; och brist på
arbetare jemte flera utsigter att med dem kunna förtjena höjer
dagspenningen, arbets- och årslöner, hvarigenom folket åter lockas att förtjena
och stöta dit ifrån andra trakter, der mindre förtjenst och rörelse
gifves, hvarigenom en ytterligare stegring åter motas.
„Men igenom större löner blifva ju tjenstehjonen öfvermodiga och
yppiga och slå sig i sitt öfvermod till liderlighet och andra laster,
hvilket allt skulle undvikas, om de genom lagar tillhölies att lefva med
späkt och lagom“. Jag svarar: yppigheten är en naturlig följd af
rikedomar och välmåga, så hos dem, som hos oss; men så litet vi vilja
fördraga något hinder af den styrande magten för vår egen förkofran
och välmåga, så obetänkta och egennyttiga äro ock de bommar, som
vi vilja lägga för dessa ringaste arbetares förkofran, helst deras
yppighet öfver hufvud tagen, ändock aldrig går upp emot vår. Och det är
alldeles visst, att om de vore i sin naturliga frihet, gifte sig och
uppfödde barn, skulle allt öfverflöd och den deraf flytande yppighet snart
försvinna, då de gerna ville använda sina egodelar att uppföda arbetare
för oss och våra efterkommande. Men hvad åter deras laster och
liderlighet beträffar, så fruktar jag, att ibland hundrade husbönder finnas
flere lastfulle, än bland lika många tjenare, och att då till exempel
hvar tionde lastfull menniska af tjenstehjonen befordras till plikt för
sina laster, så hinner knappt hvar hundrade af husbönder, —
åtminstone ståndspersoner och embetsmän, — dertill; är det då icke synd,
är det icke uppenbar orätt, att betaga dem deras frihet till förkofran,
för blotta möjligheter att derunder kunna begå brott?
§ 8*
Sådan är den allmänna obillighet, som finnes uti vissa stadgade
årslöner, men vid närmare granskning af saken uppter sig en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
