Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankar om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu vara obebodda. Hvem måste icke medgifva, det friheten att bo
och bygga uppfylt Brandenburg med folk, och att spanska
inqvisitio-ner utblottat Spanien på inbyggare? Sanningar, som ingen med sundt
förnuft begåfvad menniska kan draga i tvifvelsmål.
För denna gången är icke ämnet att visa, huruvida våra
författningar i gemen, eller flere af dem, under namn att befordra ordningen
uti våra näringar, leda till förstöring af folkets friheter och med det
samma till rikets undergång: saker, väl värda de styrandes
uppmärksamhet, men som beklagligen finnas så litet utredda, att misstag nästan
på alla håll blifva oundvikliga. Tjenstehjonsstadgan med de dervid
föreslagna tilläggningar, skall för denna gången allenast blifva ämnet
för vår undersökning, huruvida den, som många påstå, är alldeles
öfverensstämmande med rikets och dess inbyggares sannskyldiga intresse,
eller om den finnes helt och hållet stridande deremot?
Saken behöfver ej vidlyftig undersökning: den måste uppå de
redan lagda grunder blifva påtaglig. Finnes något i
tjenstehjonsstadgan, som gör rikets inbyggare fridlösa och efteijagade, så är klart, att
den drifver ut våra arbetare ifrån riket, och följaktligen strider emot
rikets hufvudintresse. Låt oss å nyo höra l:sta artikelns l:sta §:
„Inge landsstrykare, lösdrifvare, lättingar eller inhyseshjon böra uti
vårt land och rike tålas, hvarken i städerna eller på landet“. Låt oss
föreställa oss alla kronans embetsmän satta af samma artikels 5 § i
rörelse, att uppsöka, gripa och i husbönders tjenst, i soldat- eller
båtsmansrote, och i fästnings- och spinnhusarbete dem insätta, hvad
oro och fridlöshet måtte icke sådant verka hos våra arbetare? de söka
skydd, de gömma sig undan, de bo med bäfvan i sina hyddor, och
passa uppå att finna någon fristad på jorden, der de i lugn finge
för-tjena sig föda.
Regenter hafva från äldre tider till baka förstått att fridlysa sina
ifrån sin post förrymda soldater, som annars efter krigsartiklame hafva
förverkat lifvet, att derigenom locka dem in i riket; men ännu har
icke något pardons plakat blifvit utfärdadt i Sverige för obrottsliga
arbetare, att få bo fria inom Svea rikes gränser; och hvad tillväxt på
inbyggare skall man väl kunna vänta hos oss, hvad styrka för riket,
hvad tillgång på arbetare, då detta ännu hos oss finnes ogjordt?
Torde hända någon ville möta mig, som talar så mycket för
frihet: att så länge som menniskoma voro i sitt naturliga tillstånd, utom
samhällen, voro de äfven berättigade till en sådan vidsträckt, och som
man kallar den, en laglös frihet, men så snart man träder i samfund
med andra menniskor, under en styrande magt, så måste man
nödvändigt bortgifva något af sin naturliga rätt och underkasta sig det
samhällets lagar, och kan således en laglydnad ej få namn af tvång eller
träldom. Jag svarar: det är rätt! likväl med den skilnad, att då icke
i alla rikssamhällen i verlden lika mycket måste förloras af den
naturliga friheten, utan i det ena mera och det andra mindre, såsom
erfarenheten tydligen å daga lägger, så är klart, att det samfund måste
vara det lyckligaste, der förlusten af den naturliga friheten är minst;
ty dit skocka sig menniskor mest, der lefva de nöjdast, och der
tillväxer riket i sin styrka, så långt som möjligt är; men deremot, ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
