Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankar om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Täcklig lön att hålla stat för sin hustru, och de ringaste arbetare släpa
1 årstjenster, utan att se några utvägar att föda hustru och barn, eller
hafva frihet att bygga sig en koja att bo uti, då är ej underligt, att
rikets tillväxt blifver ringa, och husbönder föra en billig klagan öfver
brist på arbetare; men att denna brist skall hjelpas genom ännu
starkare tvång och svårare hinder i giftermål, är ett så orimligt förslag,
att det bland tänkande menniskor näppeligen kan vinna några
anhängare.
Hvad svara nn härtill tjenstehjonsstadgans förfäktare? Denna
stadga, säga de, har icke något att göra med folkökningen, utan endast
med folkets ordentliga användande till rikets och medborgares nytta;
andra författningar äro de, som skola befordra undersåtames tillväxt,
så att derföre behöfva icke arbetare tryta: men, min läsare! hvad
hjelper det att således ordentligen använda dem, när just denna
ordning så handgripligen, som nu är vist, skingrar de förra arbetarena och
alldeles hindrar nyas tillväxt? När andra stadgar, säga de, befordra
folkökningen, så är tjenstehjons ordningen nyttig att sysselsätta dem
rätt. Men jag svarar deremot: när tjenstehjonsstadgan, sådan som den
nu föreslås, förstör all fri- och säkerhet för arbetare, så blifver mera
ingen författning möjlig, som med den andras bestånd kan befordra
deras tillväxt; det är platt omöjligt.
Hvarifrån skola arbetare komma? Hvem vet icke, att inga komma
utifrån hit till oss, och här hemma hindras folkets plantskola genom
författningar: måste då icke hela vår plantering gå ut? Man säger
vidare: här är ingen verklig brist, allenast folket blefve rätt användt:
det är så mycket sagdt i sin rätta mening, — allenast jag och någon
annan finge efter godtycke, i skygd af författningar, taga af några som
väl kunde umbära, så många vi behöfde. Men deremot vill jag bevisa,
att här är verklig brist på arbetare och tjenstefolk. Sådant kan
tydligen inses af den öfverenskommelse, som husbönderna uti ett visst län
träffat med hvarandra, att minska sina behof af tjenstehjon, det är, att
på rullan, der antalet af ens och hvars tjenare blifver uppfördt, ej låta
anteckna så många de annars verkligen behöfde, på det andra
husbönder Nb. ej skulle blifva alldeles utan. Hade efter enrolleringen
af de allestädes uppsökta och antecknade tjenstehjonen ingen brist
yppat sig, så hade hvar husbonde fått låta anteckna på sig så många
han åstundade, men då det ej får ske, är bristen handgriplig.
Huru skall då denna brist blifva ersatt och riket försedt med så
många arbetare, som betarfvas? Det blifver långt att vänta på dem,
som ännu äro ofödde: blifva inga andra utvägar möjliga att hjelpa
bristen, så lärer hjelpen komma för sent, tänker visst mången husbonde.
Så tänkte man vid författandet af 1635 års beslut § 4, så vid
utfärdandet af förordningen om legohjon af år 1664. Samma tankesätt
rådde äfven under suveränitets tiden, hvarom förordningen af 1686
är ett osvikligt vittne. Ingen ändring skedde i denna egennyttiga
princip under den så kallade frihetstiden, vid utarbetningen af
tjenstehjonsstadgan af år 1723, utan tvärtom rotade sig allt mer och mer
år 1739 och slog nya skott 1726 uti kammar- och ekonomideputationens
projekt, och vill ännu, om möjligt vore, utbreda sitt välde under vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
