Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankar om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med tjenstefolkets löner: år det allmän brist på tjenstehjon, så att
flere finnas, som behöfva dem, än att de alla kunna få så många de
åstnnda, så blifva de träget eftersökta och kniktade; då måste den,
som vill hafva sitt hehof, bjuda högre städsel och större lön, än de
andra. Men behofven af tjenstehjon bero åter på flera tillfälligheter:
hafva husbönderna stora förtjenster eller tänka på väl lönande
uppodlingar, så betala de hellre stora löner, än gå miste om verkliga
förtjenster genom deras arbete.
I så fatta omständigheter är en sådan stegring på lönen ej heller
obillig, utan får den fattige arbetaren äfven med rätta smaka af de
goda smulor, som falla af dess herres bord. Skadlig kan den icke
heller vara för riket, emedan genom uppstegrade löner flere arbetare
dragas dit, der de under en bättre utkomst sysselsätta sig med sådant,
som ögonskenligen bidrager till rikets vinning och styrka, ifrån mindre
lönande handteringar.
Det kan väl vara, säger någon, att en och annan i en landsort
sitter i stor förtjenst, och kan derföre med sin skäliga utkomst betala
dyr lega. Men der kunna vara flere hundrade bredvid dem, som
hvar-ken ega förmögenhet eller förtjenster, att kunna göra det, således
måste alla de blifva för de andras skull lidande och betala lika
mycket med de rika, om de skola få någon tjenare, sedan de rike
uppstegrat lönen. Men jag svarar: nej, det behöfva de visst icke. Du
säger: huru skola då de andra få, då han bjuder högre? Jag svarar:
så länge han bjuder, kunna de icke få, men sedan han fått sin fyllnad,
så få de nog till det pris, som de skäligen kunna bjuda; men de kunna
icke, heter det vidare, annat än bjuda, af fruktan att lemnas utan.
Således är åter bristen rätta orsaken till stegring, och den kan ej
hjelpas genom annat, än öfverflödig tillgång på folk, men ingalunda
genom taxor, hvilka när bristen är så känbar, väga mindre än intet.
Men tvärt om, finnes åter ymnig tillgång på folk, och få som
behöfva deras arbete eller finna sin räkning vid att föda och löna dem,
då falla deras arbe^- och årslöner utan taxor och reglementen; såsom
vi hafva de tydligaste bevis derpå vid infallande allmänna missväxtår,
då det ofta kan hända, att man får flera arbetare, än man förmår att
föda och sysselsätta för blotta maten; och då lärer åter ingen
husbonde vilja betala efter taxan.
§ 14.
Jag vågar derföre påstå, att faststälda årslöner äro i sig sjelfva
obilliga och verka äfven på utflyttningar; de qväfva alldeles all flit,
verka nödvändiga lagbrott hos de dygdigaste medborgare, och genom
lagbrott det för ett rike högst skadliga lagames förakt. Saken är af
mycken vidd, men för en oveldig och tänkande läsare, för hvilken jag
skrifver, behöfver jag ej vara vidlyftig.
Obilliga måste sådana genom lagar faststälda löner vara i flera
afseenden. Jag må nu mera icke ens omnämna, huru obilliga dessa
löner måste vara, i anseende till de tid efter annan hos oss härtills
förekommande olika räknevärden, då, ifrån 1739, riksdaler specie lupit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
