Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankar om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styrka och förkofring, så vill kongl. maj:t hafva dem alla till alla sina
omständigheter upphäfna, och för intet gällande förklarande,
undantagande hvad uppsägnings- och flyttningstidema beträffar, som efter
gammal vanlighet än framgent kunde bibehållas, och lemna det i hvaije
undersåtes egen frihet, så tjenare, som husbonde, att med hvarandra
öfverenskomma, det bästa de gitta, antingen om årstjenst eller dagalön,
till det pris, som de sinsemellan kunna träffa“.
Se! här är nu hela mitt förslag, bygdt på den äkta frihetens
grundpelare. Det står helt naket, utan annat stöd än friheten, hvarpå
det hvilar, och en naturlig motvigt eller reciprocitet emellan
husbönder och tjenare, alldeles utan att gynna någondera, eller förtrycka mera
den ena, än den andra.
Bort med ett så förderfligt förslag, säga visst de flesta af mina
läsare. Det måste sätta alla husbönder i yttersta bryderi, blottställa
dem utan tjenstefolk, nödga dem, att låta sina egendomar förfalla i
linda, eller ock, i en häraf uppkommande allmän förvirring, sälja bort
sina fastigheter till hålfva värdet. Jag kan lätt föreställa mig, att det
vore för många husbönder ett dunderslag, helst för dem, som nu
arbetat med force på nya fjettrar för friheten; men detta kan ej afskräcka
mig, att noga följa min öfvertygelse: jag är redan van vid sådant rop,
och har alltid märkt, att den aristokratiska magten är en böld, ömsom
en ögonsten; den som rörer vid den, blir alltid öfverfallen med ett
hiskeligt anskri, att hela riket förgås, men bör så förstås, att
aristo-krateme förlora något af sina orättmätiga inkråktningar, hvarigenom riket
och medborgare komma titt sin rätt.
Då upphöra, säger du, årstjenster alldeles, och en hushållare
måste för en odräglig dyr dagspenning alltid dagligen söka sig
arbetare. Nej, min läsare! Årstjenster i sin frihet innefatta stora
förmåner, äfven för tjenare, så att de, som äro lösa och ogifta, när de få
försöka att vara lösa ett år, genia taga årstjenst det andra.
Dagspenningen i de brådaste arbetstider stiger väl nu högt, när få
dags-verkare äro att tillgå, men blifva de flere, faller den. Dagsverkaren
tycks väl få stor dagspenning den ena gången, men han måste vara
utan en annan tid och äta upp sin förtjenst. Deremot få årstjenare
sin städsel, sina slitplagg, med mera: de gå till fri disk och duk hela
året omkring, så heligt som söckne, och hafva hos sina hnsbönder
ge-menligen en ymnigare förtäring, än de i sin fattigdom kunna hålla sig
hemma, utom en hederlig lön, som friheten sätter pä deras årsarbete,
hvilket allt sammanlagdt och till pennings räknadt utgör en någorlunda
hög dagspenning året omkring.
Ett litet exempel torde bättre upplysa saken: till
kronobränneri-eraa legas nu i Yasa årsdrängar med egen kost, fria husrum, ved och
värma, och några månaders ledighet om sommaren i den brådaste
arbetstiden, för en summa cirka 720 daler k. m. i lön och städsel, och
om man ville räkna hushyran och veden äfven till pennings, torde den
invid en stad, der hyror och ved äro dyra, bestiga till 90 däler, om
ej annars, dock med den så mycket retande bränvinssupen, som dervid
bestås, som sammanlagdt med lönen bestiger till 810 daler. Låt då
tvenne sommarmånaders ledighet utgöra 50 arbetsdagar, på hyilka drän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
