Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i Dagligt Allehanda 1778 och 1779 om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fryBa ihjäl, [måste] äfven vara fria, emedan de med friska lemmar och
förnuft kommit till verlden. Jag ryser vid sådana ohyggligheter.
Mot slutet af samma sida heter det åter: „Att tillämpa
konungaförsäkran på tjenstehjonen, då det heter: konungen skall ingen afhända
eller afhända låta något gods, löst eller fast etc., det är icke att välja
text efter ämne“. Således menar herr lagmannen, att denna text icke
bör lämpas på tjenstehjonen, efter den icke hörer dem till. Äro de
då icke menniskor? äro de icke svenske medborgare? Det är likväl
på deras skuldror, som herr lagmannen står så högt öfver menigheten.
Hvi vill han då trampa så lågt sin egen fotapall? Om den faller
undan, så blifver han sjelf snart ett så litet kräk, som det han nu
trampar uppå.
För det tredje bör jag likväl lemna herr lagmannen den justice,
att i hans anmärkningar äfven finnas några sanningar, ehuru ingendera
af dem bevisa det de borde; såsom, då det i börjau heter: „Att Gud
sjelf hafver befalt att arbeta“. Men antingen egna dagliga behof och
vinningslystnad, eller husbondens och dess drängfogdes karbas äro
ibland fritt folk de bästa driffjädrar dertill, blifver alltid obevist af den
satsen.
Den andra sanning, som herr lagmannen anfört, är, att den som
förstår rätt ställa ett arbete, uträttar mera med ett mindre antal folk,
än en annan med större. Men häraf följer icke, att den ringa
arbetaren, som öknämnes för lösdrifvare, skall af naturen hafva fått mindre
vett att ställa ett arbete, än hans aristokrat; åtminstone känner jag
flere af dessa senare, som begått fallissementer och spelat bankrutt
med egodelar till flere tusende riksdalers värde, än den fattige egt
slantar i hela sin lifstid, som sedan ligga sina medmenniskor till last,
och ändock ingalunda åtnöjas med öfverlefvorna, som flnnas i en
annans gryta, såsom den fattiga arbetaren gör. Huru väl hafva de då
förstått att ställa arbetet?
Det är ock en sanning, som han säger, att „det ena länet är det
andra icke likt, hvarken i aflöning, kosthåll eller arbete, och att det
är omöjligt få en tjenstehjonsstadga som kan tjena för hela riket“.
Men hvad hör det till saken om lösdrifvare? eller hvad tillämpning
gör han deraf? Den hörer hvarken till det föregående eller
efterföljande, ej heller till sjelfva saken.
Men hvad det af herr lagmannen citerade Sam. 8 beträffar, det
han hvarken till sammanhang eller uttolkning förstår, der Israels barn
hotas att blifva konungens trälar, så bör man märka, att det var
aristokraternas, de odygdige Samuels söners tyranni, som bragte dem att
hellre välja en än tio despoter, och det samma har sedan ofta händt.
Huru tror då herr lagmannen nu, att, då Sveriges milde konung vill
regera öfver ett fritt folk, han då kunde tåla sina trogna undersåtar
träla under sina medbröder?
När man roar barn vid en eldbrasa, plägar man berätta för dem
fiere historier om busar, att hålla dem inne. Herr lagmannen gör på
samma sätt. Han målar för oss en armé af 80,000 lösdrifvare, han
formerar af dem en frikår, och säger, att ingen tviflar, att den icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
