Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i Dagligt Allehanda 1778 och 1779 om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hus din hyrå, dina stolar etc. och efter taxa gifver dig derför pengar
i handen? Man borttager utur en köpmansbod utan ackord den
klä-despackan, det sidentyget med mera, och betalar dem efter taxa.
Hurn är det då? Är eganderätten under allt detta väl förvarad? Vi
kunna till äfventyrs hafva något att mista, men arbetet är den fattiges
endaste egendom. Herr Sincére, i svaren mig: han får sin vara vä!
betald, då årslönen efter räknevärdet fördubblas, som med kost året
omkring, städsel och slitplagg kan göra en betydlig summa. Jag
svarar: det kan vara både för mycket och för litet, nemligen i
hungersnöd, då man får arbeta för maten allena, är det för mycket, och då
husbonden kan förtjena 50 procent på sin drängs arbete, är det för
litet, — och den utlofvade säkerheten är i båda fallen borta.
Förlusten blifver i förra fallet på husbondens sida, (fast han lärer akta
sig att hålla taxan, när han får en tjenare för bättre köp), och i det
senare på tjenarens, och i båda händelserna är eganderätten rubbad
genom faststäld årslön. Så sluter jag, min herre, och när mina
premisser, dem jag häller för sanna, leda till en sådan slutsats, har jag
svårt att gå ifrån dem.
Intet är jag, min herre, emot subordination; utan den kan intet
samhälle bestå. En konung är herre öfver sina undersåtar, en fader
för sina barn, en husbonde för sitt folk, och det är ett pactum,
antingen expressum eller supponeradt, som förbinder dem inbördes. Och
lättingarne, detta verldens afskrap, (NB. intet alla de, som ej antagit
årstjenst, utan de, som ligga genom lätjan andra menniskor till last),
dem har jag redan i slutet af mitt svar till herr lagman Antonsson
öfverlemnat i hans händer, och jag hoppas att han kan göra dem till
folk. Jag vill nu icke tvista om regenters rättigheter att stifta
nä-ringslagar, fast konungen i Frankrike för par år sedan godvilligt
från-kände sig dem, storhertigen af Toscana, Peter Leopold, och Rysslands
stora regentinna Katarina alldeles bortgifvit dem åt alla sina
undersåtar, och en stor del europeiske furstar genom deras bibehållande
sätta sina nndersåtar i håret på hvar andra. Jag medgifver gerna vår
oinskränkta förbindelse, att för det skygd vi njuta af vår öfverhet
emot utvärtes våld och invärtes förtryck uppoffra så mycket af vår
egendom, som i alla fall dertill kan betarfvas. Men när det sker af
hvarje undersåte efter dess förmåga, så kan jag ej annat finna, än
att våra skyldigheter såsom medborgare skola i det öfriga vara
enahanda att inbördes tjena hvarandra, så att när husbonde behöfver dräng,
han då betingar sig den, och när arbetaren behöfver kläder och
uppehälle, han då må söka sig tjenst. Det förra är jag skyldig öfverheten,
men efter mitt begrepp ej mera än detta senare åt medborgare, och
då är det en ren och otvungen handel medundersåtar emellan.
Min herre torde invända: då tjenar ingen. Jag svarar: han får
väl lof. I alla stater födas många fattiga, som, då tigga och stjäla
straffas, måste med arbete hos andra förtjena födan. Men, säger man:
då kan han stegra upp lönen så högt han vill och lätjas deremellan,
om ej taxa förelägges. Ack nej, min herre! Han är fattig och hvar
dag trängd om födan, utan förlag. Det är en svår påkörares staf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
