Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i Dagligt Allehanda 1778 och 1779 om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det brott, om sådant försummas; men nu är frågan, då en ny
tjenste-hjonsstadga påtänkes, om tvungna årstjenster gagna eller skada riket,
och derför antingen skola befallas eller icke? Huru kan då lagen
åberopas att göra det till brott, förr än den är gjord? Rätta brott
äro de moraliska, de äro onda i sin natur, de äro det äfven utan afseende
på stånd eller personer.
Min herr kritikus gör mig orätt, då han beskyller mig räkna 900
* daler i lön på en dräng, som är orimligt; jag berättar allenast pag.
54 *), att lönen för drängarne vid Vasa bränneri kan räknas så högt,
och gör deraf några allmänna reflexioner öfver dagspenning och
årslöner. Pag. 55 säger jag uttryckligen, att en arbetare för dagspenning
betingad fås för långt billigare än sådana årsdrängar. Det hörer ju
herrar reglerare till att få sina drängars och pigors löner stälda i en
ordning, den de dock aldrig sjelfva en gång tänka hålla; jag slipper
detta grälsamma hufvudbry, och hoppas ändock få folk till så godt
köp som andra på min ort kunna hafva dem.
Jag tilltalas äfven orätt, såsom vore jag alldeles emot årstjenster,
och deraf utmålas sedan orimligheter. Men det är ej så. Halft eller
helt års tjenare behöfvas, de må ock efter min sats betingas till huru
lång tid man med arbetaren kan öfverenskomma. Men man svarar
mig: under en sådan frihet får man inga; jag säger åter: man får, det
bevisar dagliga förfarenheten. Men här är ändock något att märka:
hvar och en hushållare känner lätt igen, huru mycket hans hushållning
betungas med den mängd af årstjenare han måste öfverlasta sig med,
bestå dem dryg lön och mat och kläder hela året öfver, för att i de
brådaste arbetstider hafva tillgång på arbetare vid sitt landtbruk, då
de flestas arbete och slöjd de öfriga tider ej betalar deras föda, —
hvilket likväl ej annat är än en följd af 1739 års tjenstehjonsstadga,
som afskär för hushållare alla tillgångar till dagsverksarbetare, emedan
ingen får vara utan årstjenst. Men deremot i de landsorter, der
friheten fått vara rådande, har man redan lärt att ej belasta sig med
flere årstjenare, än som till dagliga hushållningen nödvändigt betarfvas,
och vid större behof nyttja dagsverkare. Man gör väl orimligheter
häraf och säger: i en sådan tid, då alla behöfva, kan ej finnas
tillgång på så många. Likväl vittnar förfarenheten, att de finnas, ty jag
har med förundran sett, huru sjelfva hemmansbrukare stöta till våra
städer ifrån flera socknar att arbeta för dagspenning äfven i sjelfva
andtiden; huru mycket hellre inhyses- och backstuguhjon, der sådana
tålas?
Man invänder väl, att inhyseshjon då lätjas den öfriga tiden,
emedan slöjdidkare på landet äro få. Men huru kan herr kritikus
gifva sina landsmän en så svår beskyllning, då jag likväl med visshet
vet säga, att åtminstone för någon tid tillbaka, der herr kritikus
vistas, omkring Björneborg, Raumo och Nystad, en otrolig mängd af
träslöjder blifvit tillverkade och utskickade till tyska orter i Östersjön?
Dock, låt vara [att] slöjdidkare äro få, jag frågar: är det underligt, då
*) Otvan sid. 365.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
