- Project Runeberg -  Från Fyrisån till Capris klippor /
169

(1931) Author: Ellen Lundberg-Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hösten i Uppsala. Två studenter. Björnstjerne Björnson.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

min mycket kära vän så länge han levde. Det var med.
kand. Knut Kjellberg, som längre fram i tiden blev professor i
anatomi i Konsthögskolan i Stockholm. Han var en högst
ovanlig personlighet; varmhjärtad, klok, vidsynt och
humoristisk. Intet mänskligt var honom främmande. Han förstod
allt – utom möjligen musik, som han dock kände varmt för.
Inte därför att jag upptäckte alla dessa egenskaper, när jag
dansade med honom på Uppsalabalerna som en 17-18 års
flicka. Men hans rika personlighet uppenbarade sig för mig
småningom, i årens lopp.

Knut eller »Julie», som han mest kallades, blev med tiden
en kär gäst, som ofta kom i vårt hem då jag blev gift.
Ibland kom han tillsammans med sin fru, född v. Bahr, eller
ensam, då han var »gräsänkling». Ibland med ett par tre
goda vänner, och ibland med alla de andra
akademiprofessorerna. Men alltid förde han med sig en atmosfär av
godhet, friskhet och levande liv, som det endast är få förunnat
att äga. Hans allvar och humor hörde samman och blandades
på ett strålande och personligt sätt, och han blev aldrig fadd
eller elak.

Hur många gånger hände det inte, att han, vid någon
liten middag i vårt hem, där han kände sig absolut fri och
ogenerad, förstådd av alla, lät sin outtömliga källa av gemyt,
kvickhet och allvar strömma för fulla bräddar, och ingen
tänkte på annat än att lyssna till honom och glädjas åt, att
han fanns i rummet.

Med sin på en gång genomträngande och barnsligt goda
blick bakom glasögonen, sin kantiga haka, korta mörka
mustasch och sitt vågiga hår, hade han, i mitt tycke, utseende
just av vad han var – en vetenskapsman. Utan att vara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:21:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/caprikli/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free