- Project Runeberg -  Från Fyrisån till Capris klippor /
241

(1931) Author: Ellen Lundberg-Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vår.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Nu svimmar du inte eller något sån’t skoj, förstår du!»
Och det gjorde jag inte heller.

Under sin Parisvistelse bodde min mor i vår lilla våning.
Vi klämde ihop oss så gott vi kunde i våra tre små rum
och gjorde det så hemtrevligt som det stod i vår förmåga.
Det lyckades också ganska bra.

Men min mor hade aldrig tyckt om Paris och kunde inte
heller nu gripas av någon entusiasm, varken för staden själv
eller dess innevånare, inte ens för de konstprestationer hon
såg. Hon fann det mesta och de flesta konstlade, kalla och
effektsökande. Det kändes onekligen en smula
nedstämmande och avkylande för den entusiasm man själv var så
fylld av, inför allt det härliga och nya man fått se, höra och
uppleva.

Emellertid strövade vi omkring på museerna och i
kyrkorna, voro bjudna på middag hos M:me Jauret och sedan i
hennes loge på operan, där jag »för sista gången på allmän
begäran» lyssnade till Romeos och Julias berömvärt varaktiga
kärleksförklaringar. Ett par aftnar voro vi på middag hos
prins Eugen, och en kväll tillsammans med prinsen, löjtnant
C. G. Platen och Gunnar Wennerberg på Théâtre Français
och sågo Mounet Sully spela Henri III et sa Cour.

En dag voro vi nog djärva att bjuda prins Eugen och
Gunnar W. till middag i vårt lilla näste uppe under taket.
För själva middagen kände vi oss relativt lugna. Den skulle
nog bli bra. Carolina kunde sin konst. Men – hur skulle
hon uppföra sig? Vi vågade inte ge henne några
förhållningsorder, och vi kände oss ganska ängsliga. Tänk, om hon
började konversera på sitt ogenerade sätt, eller skratta? Till
vår ytterliga häpnad uppförde hon sig som en väl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:21:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/caprikli/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free