Från Fyrisån till Capris klippor / Vid Islandsbron. (1931) Author: Ellen Lundberg-Nyblom Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Vid Islandsbron.

Min mor lärde mig läsa, och samtidigt fick jag var dag en lapp, där sex franska ord voro uppskrivna, som jag skulle lära mig. Jag minns ännu, hur viktig jag var över den där listan, och hur jag gick omkring och inbillade mig, att jag »parlerade». Den enkla lilla metoden blev mig i alla fall till god hjälp, när jag började skolan.

Ungefär samtidigt med att jag lärde mig läsa, började jag skriva vers. För att få vara i fred, gick jag in i föräldrarnes sängkammare och författade min första dikt. Jag lade mig på knä framför en taburett med rottingsits -- den enda stol, där jag vågade ställa ett bläckhorn -- och där jag brett ut ett ljusrött brevpapper. Och så diktade jag friskt på utan att ta notis om husan, som gick och dammade omkring mig. Dikten var en kärleksdikt. Jag hade tänkt sluta den tragiskt. Men så greps jag av ett så häftigt medlidande med de båda älskande, att jag lät dem få

16

varandra på slutet. Det hela rann i väg in einem Guss, med många plumpar, där pennan gick ner genom hålen i rottingsitsen, och när jag slutat, läste jag upp mitt opus för jungfrun. Om det gjorde något intryck eller höjde mig i hennes aktning, kan jag inte säga. -- Innan jag kunde skriva bokstäver, brukade jag improvisera långa, melankoliska sånger med många rim. Jag sade mig vara »en vandrande fattig speleman, som måste sjunga för sitt bröd», och jag valde då alltid jungfrurna till mitt auditorium. Antagligen för att jag instinktivt ville undvika kritik, och jag kände på mig, att jag i köket kunde räkna på en viss naiv sympati.

Under alla mina uppväxtår fortfor jag att skriva vers. Men jag var nästan liksom generad över det som över en svaghet, och visserligen skrev jag in dem snyggt i ett skrivbokshäfte, men jag gömde undan det och tog endast fram det någon sällsynt gång, för att läsa någon liten dikt för någon sympatiserande vän. Men så kom naturligtvis den dag, då kritikens kalla stråk svepte fram över mina stackars barnsliga försök. Jag kunde vara omkring tio år, och jag hade en svensk lärarinna, som undervisade mig i franska; en förnäm, ganska stel ung dam. Hon hade hört, att jag »skrev», och hon bad mig upprepade gånger att få läsa mina dikter. Efter mycken tvekan och verkliga själskval lät jag henne få boken. Hon satte på sig pincenén, och jag avvaktade resultatet med hjärtklappning. Slutligen räckte hon mig mitt lilla häfte utan ett ord. Till sist stammade jag -- men naturligtvis i hopp att bli motsagd:

»Ja -- allt det där är ju mycket dåligt. Egentligen borde jag kanske bränna upp hela boken?»

Varpå hon med iskall röst svarade:

17

»Ja, vet du, om jag vore som du, skulle jag bestämt göra det!»

Den känsla av tillintetgörelse jag kände över denna kalla dom, kan jag inte beskriva. Men jag tog emot boken, gick direkt bort till brasan och slungade in mitt lilla dikthäfte i elden. Min lärarinnas råd var säkert ett utmärkt råd, men under lång tid kände jag mig bestulen på något, som tillhört mitt allra innersta, och jag hade länge svårt att återse den välvilliga damen.

Under åren vid Islandsbron njöt jag ännu av ett fullständigt »författare-inkognito». Hemmet där nere i det stora stenhuset var trevligt, fast själva huset, såsom jag i senare år någon sällsynt gång återsett det, förefaller mig dystert och ogemytligt med sin trånga, kullerstenslagda gård. Men det är utan allt tvivel, att föräldrarnes hem var, för tiden, ovanligt personligt och konstnärligt. Jag minns, att salongen hade turkosblå väggar, och mot dem gjorde sig de gamla danska konstverken av Jörgen Roed, Vilhelm Marstrand m. fl. säkert utmärkt, liksom de vackra stolar och bord efter antika modeller, som min mor fått i bröllopsgåva av sin far. Det betydde ju mindre, att vi barn avskydde de där stolarna, då frambenen voro så utsvängda nedtill, att vi alltid snavade över dem. Säkert väckte detta lilla hem, genom sitt främmande tycke, ett visst uppseende bland de sanktionerade professorsbostäder, som på den tiden florerade i Uppsala, och av vilka jag senare lärde känna en del.

Redan tidigt hade jag stort intresse för människor och var road av att »se, hur de hade det». Den där kärleken till interiörer och önskan att avläsa personernas karaktär efter deras hem, har alltjämt bibehållit sig.

18

I föräldrarnes hem vid Östra Ågatan kommo och gingo skaror av människor. Ett litterärt sällskap, N. S. (Nio Signaturer), som i själva verket räknade ett mycket större antal medlemmar än vad namnet antydde, hade ofta sina sammankomster där, och bland dem funnos namn sådana som Carl Snoilsky, C. D. av Wirsén, Professor Gödecke, Östergren (Fjalar) och många andra. Av dem minns jag föga. Men Harald Wieselgren, röd i ansiktet med kisande ögon och alltid färdig att fyra av ett skämt, Vilhelm Svedbom, med sitt stora, rufsiga, ljusa hår, tjock och fryntlig och litet hes; Ivar Afzelius, vars kvicka tunga jag senare i livet förstod att uppskatta -- och ha respekt för; Doktor Johan Waldenström, lång, ljus och med ett strålande uttryck av godhet och klokhet, och Hans Forsell, en kraftig, blond och talför ung man, ser jag tydligt.

Så som jag minns dem, föreföllo de mig alla mycket stora, gamla och högljudda. Den som talade högst av alla var Hans Forsell, sedermera statsråd vid knappt fyllda trettiotvå år. Hans hårda, dominerande röst smattrade som en fanfar, och hans genomträngande blå ögon och käcka tupé verkade ganska skräckinjagande på ens barnasinne. Men såg man närmare på honom, hade han något vänligt i blicken, och man kom att hålla av denne blonde, bullrande »farbror». Professor Frithiof Holmgren med familj bodde många år i samma hus som föräldrarna. Han verkade redan då (omkr. 1875) en åldrande bard, med sitt ärevördiga skägg och sin stillsamt brummande bas. Hans talrika barnskara var hela tiden nere vid Ågatan våra dagliga lekkamrater.

Att det inte fattades fantasi hos ungdomarna i den familjen, bevisar en lustig episod vi barn blevo vittne till en dag. Björn Holmgren -- då omkr. 7 år -- kom gående ute

19

på trottoaren på alla fyra, iklädd sin vördade faders doktorshatt. Han gick på det sättet bort till takrännan, som rann ymnigt efter ett regn, och började dricka. »Jag är en arabisk häst!» förklarade han belåtet.

En av de mera milda och lågmälda herrar, som umgicks hos föräldrarna, var professor Häggström, professor i latin. Liten och tjock, rund och röd i ansiktet som en eidamerost, men innerligt välvillig och älskvärd. Företrädesvis minns jag honom, skjutande ett kuvert över julbordet till mig. Det innehöll hundra kronor. Han var min gudfar, och det var hans julgåva. De utgjorde längre fram, samlade, grundplåten till min första utländska resa.

En annan »farbror», som vi redan då, i tidernas gryning, funno mycket gammal, men som ännu lever, och som vi barn älskade, var Adolf Hillman, sedermera spansk konsul och översättare av en hel del spansk litteratur. Han var bjuden till oss på julafton, och han kom alltid lastad med massor av »roliga böcker». Honom har jag att tacka för min allra första kännedom om god ungdomslitteratur. Louisa M. Alcotts: »Unga kvinnor», »Polly» m. fl., likaså »Barnen i Nya skogen» och andra skatter. De kommo förseglade som julpaket, och några av dem existera ännu i min ägo.