- Project Runeberg -  Carolinens minnen : historisk roman från Carl XII:s tid /
108

(1900) [MARC] Author: Wilhelm Granath With: Pelle Hedman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

108 CAROLINENS MINNEN.
— Ett otäckt sår, sade Kula och betraktade blessyren.
— Farväl, kamrater, sade Ragnar i dödsvånda. Harald,
du min fosterbroder, räck mig din hand. — Min Gud! Min
Gud, hvilka gräsliga plågor! Gud hjälpe mig! Gud beskydde
och bevare mitt älskade fädernesland!
— Adla hjärta, suckade Harald.
— Gud bevare kung Carl! — Gud––––– bevare–––––-
Ah––––– !
Han sjönk fullkomligt medvetslös ned från Haralds arm,
mot hvilken han de sista sekunderna stödt sig och utandades
efter några rosslingar sin sista suck.
— Ar han död, frågade Kula.
— Ja!
— Hm!
—- Hans sista tankar voro egnade konung och fädernes-
land! Han dog så, som en svensk soldat bör dö. Ett äkta
nordiskt sinne bodde inom honom. Nu är det slut, det unga
lif, som var egnadt åt ära, kung och fosterland!
— Frid vare dig, kamrat, sade Kula och höjde sin hand
öfver den döde, unge carolinen.
— Amen! tilläde Harald.
De togo liket och buro bort detsamma.
De voro emellertid knappast borta, förrän Marjo, hvilken
under hela uppträdet stått bakom källardörren och sett taflan
genom dörrspringan, öppnade dörren.
— Ha, ha, ha! skrattade hon. Mig sågen I dock ej! —
Jaså man fattar kungens fara nu! — Skall han inte falla! Nej,
nej! — Tron I det? — Ha, ha, ha! Jag skrattar åt er alla
— dårar!
Hon tog upp ur sin ficka den för kung Carl afsedda för-
giftade dolken och betraktade den blanka klingan.
— Ett vackert vapen, sade hon, just passande för en
konungs hjärta.
Hastigt kom nu Mæstel upp ur löngången och tog Marjo
hårdt i armen, sägande:
— Nå, Marjo!
— Ah! sade hon och stoppade dolken tillbaka i fickan.
— Just vackert uträttar du ditt uppdrag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:23:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carolinens/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free