Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 CAROLINENS MINNEN.
öfversvämma Danmark och kommer att lägga hela Danmark
under Sveriges välde.
— Nåd, Ers majestät, sade Gade bedjande.
— Nåd? eftersade konungen. — Minns, herr general., att
det var kung Fredrik själf och inte jag, som började fientlig-
heterna! Det var han, som först blåste i krigsbasunen. — Jag-
talade aldrig ett ord om krig med Danmark; ty jag aktade
fördragen, hvilka däremot eder konung bröt emot tro och lofven.
— Jag mäktar ej med ord måla min konungs sorg,
sade Gade.
— Den leken börjat, får ock leken tåla, svarade kung Carl
med bestämdhet och tilläde: Konung Fredrik trodde förvisst,
att jag var en pojke, som han kunde få handtera, hur han
önskade. — Jag är ju äfven ännu helt ung; men jag är icke
därför en vidja, utan en furutelning, som nog skall veta att
trotsa stormarna, ty kraft och mandom bo i mitt hjärta! —
Jag lefde säll i Svea gamla land, mitt lif förflöt i lek och löjen
under jakter och ridter samt andra härdande idrotter, hvilka
idkas af de kraftfulla svenskarne, deltog i skämt och gillen
samt rustade om, som en yngling bör göra. — Men jag glömde
icke därför rådsbordet och min plikt som konung. — Intet ord
om krig hörde jag, förrän helt oväntadt det under en jakt
omtalades för mig, att konungen af Danmark brutit tro och
lofven samt som bäst höll på att tända tvedräktslågan i afsikt
att röfva några provinser från Sverige. — Men han bedrog
sig, eder konung, och den bördan kännes honom förvisso nu
ganska tung. — Han tänkte förbrylla och skrämma mig och
för hvad som nu händt hans trupper, har han endast sig själf
att skylla. — Kung Fredrik kände ej det svenska sinnet. —
Vet, herr general, att bland Sveriges berg och dalar lefver en
frejdad stam, hvilken släktar ända från Valhalls gudasalar.
— Den stammen böjer sig icke för stormen och darrar inte
heller för krigets ljungeldar! -—- I fordom tid gungade de
svenska vikingarne från strand till strand och voro fruktade
sjökonungar. Dessa slumra nu i sina högar under ärriga bauta-
stenar; men vikingasinnet väckes lätt upp hos Sveriges folk,
och den käcke nordbon skyddar in i döden sitt land mot fiender
och ger med glädje sitt blod för konung och fädernebygd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
