Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TSAE PETEE FOEKLABAK KEIG. 143
Detta insågo de svenska statsmännen mer än väl och detta
gjorde äfven, att dessa, och i synnerhet Piper och Polus, af alla
krafter arbetade på att skaffa de utländska ombuden företräde
för Hans majestät.
Det var ingen lätt sak att utverka tillåtelse för diploma-
terna att få visa sig för konungens person; men Piper, som
var en ganska skämtsam man, invände, då han flera gånger
fått nej af konungen i fråga om beskickningames audiens och
hans vänner brydde honom därför och sade, »att han tagit för
stort lass för att kunna draga det uppför backen, att ihär-
dighet är en lång trappa, som dock tager slut en gång, liksom
alla andra, samt att tålamod öfvervinner surkål».
Hans vänner skrattade rätt hjärtligt åt dessa infall, men
beklagade dock, att konungen så litet böjde sig för det all-
männa bästas fordringar, blott därför att han hyste misstroende
till diplomatien och dess män.
Kung Carl var en rättfram människa, hvilken sade sin
mening rätt i ansiktet på den, han talade vid och han var all-
deles oförmögen att på omvägar framställa sina tankar.
Detta gjorde äfven, att han på intet sätt kunde fördraga
de smilande diplomaterna, som alltid hade något underförstådt,
när de talade i ett ämne och aldrig kunde säga sin mening
rent ut. Han föraktade dem för deras sirliga bugningar och
detta förakt öfvergick till hat, då hans tanke föll på deras gåt-
fulla språk.
Konungen ville icke gissa gåtor ; han ville höra sanning och
intet annat än sanning, antingen densamma var behaglig eller ej.
Var den behaglig för honom och god för hans land och
folk, så var han redo att belöna densamma; var den motsatsen,
så var han redo att med sitt svärd omgestalta förhållandena
eller själf duka under.
Det var en verklig jättegestalt denne konung, icke till krop-
pen, men till själen. Han var en oböjlig natur, som icke kunde
lockas till något, vare sig det ena eller det andra, utan som
gick sin väg rätt fram i den fåra, där han tyckte sig finna
sanningen och det rätta. Fram skulle han på denna väg, fram
till ljus och ära, fram — till eget fördärf; ty människan är
icke allvetande och kung Carl XII trodde sig mången gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
