Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 CAROLINENS MINNEN.
När konungen alltså icke kunde få något löfte i de punk-
ter, som han själf framställt, så förklarade han hastigt, att
audiensen var slut och hänvisade den franske ambassadören
till konseljpresidenten i Stockholm, där underhandlingarna kunde
fortsättas hur länge som hälst.
Kung Ludvigs sändebud hade då intet annat att göra, än
att draga sig tillbaka, kasta sig upp på sin springare och rida
till Stockholm; ty det var nu alldeles klart och tydligt, att
kung Carl icke vidare skulle bevilja någon audiens åt Frank-
rikes sirlige och perukprydde minister.
Samma öde som franske ambassadörens, träffade äfven de
öfriga makternas sändebud, af hvilka ett och ett i taget bevil-
jades audiens.
Den gamle konseljpresidenten i Stockholm mottog med
största välvilja och artighet de af kung Carl ditsända mini-
strarna.
Minnet af den aflidne konung Carl XI:s fredsälskande poli-
tik och den noggranna kännedom, den gamle statsmannen hade
om Sveriges verkliga svaghet, samt känslan af, att ett särdeles
gynnsamt tillfälle till fred nu erbjöd sig, gjorde honom på det
lifligaste upprörd, då han af sändebuden erhöll visshet om kung
Carls motvilja för fredsmäkling med konung August den starke
af Polen.
Den bepröfvade statsmannen hade dock fullt och fast trott,
att kung Carl skulle vara villig till ett fredsslut med Polen,
och han sörjde mycket öfver, att konungen icke i detta ögon-
blick kunde förmås därtill.
Men han kunde dock intet göra däråt; ty kung Carl XII
var envåldshärskare och ingen statskonst kunde mot hans vilja
inskrida, för att gifva norden frid i stället för krig.
Han hoppades dock, att det ännu icke skulle vara för sent
att mäkla den efterlängtade freden, och han ansåg, att konsten
härvidlag var att vinna tid.
På dessa grunder sökte han att på allt sätt hålla sände-
buden vid godt mod och underhandlade personligen med dem om
smått och stort samt skref under tiden allvarliga betänkandem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
