Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TSAR PETER FÖRKLARAR KRIG. 147
till Polus, underdånigast varnande konungen från att fortsätta sin
krigiska politik.
Uti dessa sina med mästarehand nedskrifna betänkanden
underlät icke konseljpresidenten att fästa uppmärksamheten på,
att en ännu större fara hotade i öster genom den opålitlige,
men icke förty mäktige tsar Peter af Ryssland.
Den gamle statsmannen bad i de bevekligaste ordalag, att
alla krafter skulle sparas för att möta denne fiende och att det
därför vore af nöden att hålla fred med grannarne; ty om tsaren
finge blott en enda ort vid Östersjön, så skulle han vara mäktig
nog att sedan bemäktiga sig hela kusten, så framt icke Sverige
finge odeladt ägna sig åt att försvara sina besittningar mot
denne koloss.
Med största noggrannhet framförde Polus konseljpresiden-
tens varningar; men dessa hade ingen verkan på kung Carl,
som hade fattat sitt beslut, hvilket var och förblef oryggligt.
Polus lät likväl icke afskräcka sig, utan fortsatte att till
punkt och pricka framföra den gamle konseljpresidenten Oxen-
stjernas betänkanden.
Konungen ledsnade på att höra dem och sade det äfven;
men då Polus det oaktadt fortfor med sina af konseljpresi-
denten dikterade varningar, så tog sig konungen för att bemöta
dem med skämt, hvilket var honom så olikt, att det hade dub-
bel verkan och gjorde Polus mållös af förvåning.
Det berättas sålunda, att en gång, då Polus framförde till
konungen ett långt betänkande från Oxenstjerna, kung Carl
midt under förhandlingarne afbröt honom genom att framför
honom göra en siratlig och hofmanna-liknande bugning. Polus
antog detta vara ett tecken till, att konungen ville vara ensam
och lämnade honom. — Då konungen såg, att han genom detta
skämt blef befriad från sin plågoande, följde han honom under
de öfverdrifnaste och löjligaste artighetsbetygelser till dörren, hvil-
ken han själf slog i lås efter sin trogne undersåte och pålit-
lige vän.
Det var således icke att tänka på att få fred med Polen;
ty kung Carl fann kung Augusts handlingssätt vara så lågt
och uselt, att det icke kunde försonas med annat än blod, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
