Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 CAROLINENS MINNEN.
i gång och började sjunga, fortsättande den afbrutna visan om
liten Karin:
Ocli hör du liten Karin, vill du ej blifva min,
Så skall jag låta sätta dig i spiketunnan in.
Och vill du låta sätta mig i spiketunnan in,
Guds änglar de se, att jag oskyldig är därtill.
De satte liten Karin i spiketunnan in
Och kungens unga svenner de rullade henne kring.
Så kom där ifrån himmelen två hvita dufvor ner,
De togo liten Karin och strax så blef det tre.
Så kom två svarta korpar dit upp från helvete,
De togo unge kungen och strax så blef det tre.
Återigen lutade hon sig öfver vaggan och då hon såg, att
den lille gossen åter somnat in lugnt och stilla, upphörde hon
med vaggvisan och sången samt sade, seende på den lille:
— Må äfven du, min Axel, bli så ren, som folkvisans liten
Karin var, att Gud allsmäktig må gifva dig all lycka här
på jorden och i himlen frid bland hans änglar. — Mitt älskade
lilla barn! Må din himmelske vän, vår herre och frälsare
Jesus Kristus, beskydda och bevara dig i evinnerlig tid samt
taga dig vid handen och leda dig på rätta stigar. — Må han
äfven gifva oss, dina föräldrar, kraft och begrepp att rätt upp-
fostra dig till en trogen och ädel arbetare i hans vingård; och
må Gud vara med dig nu och alltid, såsom han varit det under
ditt första lefnadsår.
— Se, far, sade hon, vändande sig till Olof, hur stilla och
rar han ligger där, min lille gosse, i den gungande vaggan.
Vyss, vyss, vyss, tilläde hon, då barnet rörde på sig.
Men nu ville gossen inte sofva längre. Han vände på
sig, slog med sina armar och öppnade ögonen samt såg sin
mor stinnt i ansiktet.
— Se, hvilka oskuldsfulla blickar han kastar upp mot den
högblåa himmeln, utropade Anna. — Hur vacker är han inte
nu, när kvällsolen kysser hans rödblommiga kinder!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
