Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I OLOF OLOFSONS HEM. 161
—■ Kära barn, sade Olof. Underligt är det i sanning mig
att se den lille gossen.
— Din dotterson, far lille.
Olof fortfor tankfull:
— Jag tycker, att det inte är länge sedan, jag såg dig, kära
Anna, ligga sä där i vaggan liksom en svällande rosenknopp
i solen.
— Käre far!
— Det är nog länge sedan det nu; men tiden flyr undan
med hastig fart, så hastig, att tanken stundom inte hinner följa
med. Man märker inte så
mycket, att man blir gammal,
om man inte ser på sina barn
och erinrar sig deras ålder.
-— Se, hvilken blick ur
Axels ögon, far! Se, de
tindra klara och rena, som
himlahvalfvets stjärnor, ut-
ropade Anna i stolt moders-
kärlek.
— Han är en liten än-
gel, svarade gubben och lu-
tade sig öfver vaggan samt
lekte med fingret med den
lille.
— Ja, du har rätt, far,
sade Anna, han är ett bud
ifrån det höga.
— Lille parfvel!
— Tänk, att han är ett
år i dag, far! Tycker du
inte, att det är underligt,
att han är så gammal? Hvad ändå detta lyckliga år gått fort.
— Jo-jo, min flicka, sade gubben, tiden den går fort den;
och fortare synes den gå, i den mån man blir äldre.
— Ett år!
— En lycklig ålder!
— Ack ja, far!
Lille parfvel!
^v.
£gm■ ’
>>p-<*.E.
Carolinens minnen. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
