Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
X OLOF OLOFSONS HEM. 163
Då solen sig vänligt sänker
Oeh går bakom fjällarne ner,
På Anna då jag tänker
Och för henne i hjärtat jag ber.
— Där är han, sade gubben.
— Ack ja, utropade Anna. — Jag hör honom sjunga, som
han alltid brukar göra, när han går hemåt. Han kommer!
min Arvid. — Han har nu slutat sitt tunga och idoga dags-
arbete samt begifver sig åter hit till sitt lyckliga hem.
Stegen hördes nu helt nära och inom kort inträdde Arvid
på gårdsplanen, utropande gladt:
— God afton, min Anna!
— God afton, Arvid, svarade hon.
— Nu skall du väl riktigt banna mig, eftersom jag i dag
dröjt borta till så sent på kvällen!
— Ja, jag satt just nyss och talade med far om, att du
var så länge borta.
— Ja, ja! Kunde tro det! Men jag har nog inte glömt
dig, må du tro.
— Ar det säkert, sade Anna skämtsamt och hytte med
ena handens pekfinger.
— Lita på det, gumman min!
— Då är jag lycklig och säll, sade Anna och slöt sig till
sin mans bröst.
— God afton, Arvid, sade nu Olof, livilken visst tyckte,
att han blifvit försummad.
— God afton, god afton, svärfar, sade Arvid och skakade
gubbens hand.
— Du var mig just en baddare att dröja länge borta i
kväll, fortfor Olof.
— Ja, jag blef så länge uppehållen, svarade Arvid och
gick fram till vaggan, öfver hvilken han lutade sig, sägande:
— God afton, min lille Axel. — Ah, så fridfullt och stilla
han slumrat in i sin vagga, den lille.
— Sofver han nu?
— Javisst! Som en gris!
— Ah, det var underligt.
— Jag tycker, den gynnaren inte just gör något annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
