- Project Runeberg -  Carolinens minnen : historisk roman från Carl XII:s tid /
167

(1900) [MARC] Author: Wilhelm Granath With: Pelle Hedman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I OLOF OLOFSONS HEM. 167
— Ett heligt ord, fortsatte han. Ett härligt ord. Gud
själi sade det, då han i en tjänares gestalt gick här pä jorden.
Han sade det och lade välsignande sin hand på ett barns huf-
vud. — Ja, saliga blifva vi och alla, om vi blott kunna ute i
lifvet i våra hjärtan bibehålla barnets tro och oskuld. Så lyder
Herrens ord och det ordet står evinnerligen.
Han gick fram till vaggan, klappade på täcket och sade:
— Ja, Herrans frid må alltid sväfva öfver dig, lille Axel,
som i dag fyller ditt första år.
— Må han alltid undfly syndens snöda och förföriska villa,
sade Anna.
— På det att han må få erfara Guds välsignelse, ifyllde
Arvid.
Därpå knäppte han samman sina händer och bad vid bar-
nets läger:
Du helga Gud i det höga
O, se uti nåder hit ner
Och vaka med ditt öga.
Hör o fader, hör, hvad jag ber.
Anna fortsatte bönen.
Vårt kära barn, Gud, beskydda
Ocli hjälp det i lifvets strid.
Se nådigt ned till vår hydda,
Oss bevara evinnerlig tid.
— Amen, ifyllde gubben Olof, som stått med kopknäppta
händer bredvid sin dotter och måg invid sin lilla dottersons
vagga.
Det bief en högtidlig tystnad efter denna bönesuck.
Olof var den, som först bröt tystnaden, sägande:
— Mina vänner. Solen sjunker nu snart i bys och afton-
vinden börjar fläkta litet svalka efter dagens värme; se, hur
det lilla molnet däruppe på himmelen jagar fram med stark
fart liksom för att hinna upp den stora molntappen. Det är
nog inte så varmt nu, som vi egentligen tycka. Varen akt-
samma om eder lilla älskling, att han inte må förkyla sig i
aftonsvalkan.
— Svärfar har rätt, sade Arvid. Axel bör inte längre få
vara ute i kväll.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:23:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carolinens/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free