Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I OLOF OLOFSONS HEM. 171
— Högtidligt, instämde klockaren.
— I himmelens höjd de västliga guldmolnen glöda. Lju-
sets skimrande alfer fly bort eller dödas de af mörkrets an-
dar. — Dödas för en natt; ty när dagen åter rinner upp, väc-
kas ljusalferna åter till lif.
— De västliga guldmolnen glöda, förklarade klockaren och
satte näsan i vädret samt tycktes vänta på, att hans högvör-
cliga förman skulle fortsätta. Han gäckades icke heller i denna
sin förmodan, ty inom kort sade kyrkoherden:
— Naturen är fridfull.
— Mycket fridfull, instämde klockaren.
— Med ett älskligt sus leka vindarne i skogen, ur hvars
hröst djupa suckar höras uppstiga. Och med ett vänligt brus
höres bäcken så trofast sjunga sin sång här i kvällsolens ljus.
— Vindarne leka i skogen, bedyrade klockaren och såg
på sned in i skogen, liksom om han där haft ett tjog ostyriga
pojkar att hålla reda på.
Kyrkoherden fortfor:
— Ja, vindarne susa och i smekande toner höras fåglarne
gladt sjunga sina aftonhymner inför allfaders tron, där de
gunga högt i furuträdens toppar.
— Fåglarne höras sjunga så gladt, repeterade klockaren
förnöjd och trefvade i en af sina fickor samt fick slutligen
fram en hoprullad näfverbit, hvari han hade sin »snus-tobak»
förvarad. Med en blandning af stolthet och ödmjukhet räckte
han detta förvaringskärl åt kyrkoherden, som stack sitt ena
finger in i näfvern och luktade därefter på de få snuskorn,
hvilka fastnat på fingeränden. Men detta bekom hans högvör-
dighet icke väl, hvilket synes af det följande: Hans ansikte
förvreds och han började nysa:
— Atja! — Hoj! — Atja! — Hoj! Klockarfar! Det var
en förfärligt stark »snus-tobak». Hoj! — Atja! Hoj! — Du
har det alldeles för mycket kryddadt! Atja! — Hoj! — Atja!
— Och du snusar en dyrbar vara. — Atja! — Om jag inte
misstar mig! — Hoj! Atja! Hoj!
— Snustobaken verkar helt visst rusande, utropade kloc-
karen med illa dold skadeglädje samt drog sig undan, ty just
nu gjorde kyrkoherden den förut nämnda manövern med fing-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
