Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 CAROLINENS MINNEN.
— Ja, ja, det är nog lång väg, det har du rätt i, fader
Olof, yttrade prästen. Men ser dn, jag kom ihåg, att jag var
här och döpte under förra året vid den här tiden och därför
ville jag nu gå hit och se efter, om det hade kommit någon
ny byting–––––––-
— Ah, bevare mig väl! Lagom är väl bäst, menade Olof
och klådde sig bakom örat.
— Och dessutom, fortsatte prästen, ville jag se, hur den
lille gossen, som nu är omkring ett år gammal, tar sig ut.
— Jaha! Han är just i dag ett år gammal, min dotter-
son Axel. Hvilket godt minne herr kyrkoherden har.
— Jo-jo, du, det behöfver man också, när man är präst-
man som jag, svarade kyrkoherden.
— Ja, ja, kan tänka det, svarade Olof samt tilläde: Herr
kyrkoherden är så välkommen!
— Tack, tack, fader Olof, svarade kyrkoherden, under det
att klockaren ryckande i sin krage sade till Olof:
— Vi ha kommit att gästa din hydda. —
— Hvem står far och talar med så länge, frågade nu
Anna inifrån stugan samt gick fram till förstugdörren och tittade
ut, bärande lille Axel på armen.
— Se, där kommer ju ungmor själf, högbarmad och yppig
samt med lilla sonen på armen, utropade kyrkoherden.
— A, herre jemine, herr kyrkoherden, utropade Anna.
-—- Ja, just han!
— God afton, herr kyrkoherde.
— God afton, kära Anna. — Nå, du lefver lycklig och säll?
— Det behöfver jag inte fråga dig, ty det synes på ditt glada
och muntra anlete och ditt frodiga hull.
— Ja, Gud vare pris, sade Anna. Ingenting fattas mig
och en snäll och rar man har jag också.
— Och en son–––––
— Ja, se, han är då rarast af alltihop.
— Kantänka det!
— God afton, herr kyrkoherde, sade Arvid, som nu äfven
kommit ur stugan för att se till, hvad det var, som uppehöll
Anna och Olof så länge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
